Idag cyklade jag Dalslandsrundan på 50 km. Det gick bra de två första milen då vi var fyra som ledde med mycket god marginal. Jag tröttnade och släppte. Jag såg 3:an som låg 100m framför mig i några km och jag tänkte att det skulle bli perfekt att ta ikapp och bli 3:a eller sämst 4:a. När vi kom in i ett samhälle efter drygt 2,2 mil följde jag vägen efter att en flaggvakt visat höger. Efter några hundra meter var 3:an som var framför mig borta och jag kom till en stor vägkorsning. Jag tyckte det var märkligt men följde vägen mot Uddevalla. Givetvis kom jag från banan men eftersom flaggvakten visat höger tror man ändå att allt är ok.
Jag cyklade själv i drygt tre mil utan att se någon annan cyklist på en enormt trafikerad väg. Jag visste att placeringen och tiden försvann ifrån mig...
När jag kom fram till Uddevalla var det på fel sida staden. Eftersom mina föräldrar åkt efter för att se loppet kunde jag åka med dem till starten.
Jag är GRYMT, grymt ledsen och besviken. Fördelarna denna dag var att Peter i Team Addison blev 2:a, jag fick träffa cykelproffset Sara Olsson, jag sålde en del asssavers och att Uddevalla cykelklubb skulle se till att uppmärksamma Addisonföreningen i samband med loppet nästa år. Återstå att se om man är där som volontär eller cyklist då.
Besvikelsen hänger nog ihop allt arbete man lägger ner för att allt ska stämma in i minsta detalj för ett lopp. Ställa in insulinpumpen 2 timmar innan, ta rätt mängd insulin till rätt mängd mat 2,5 tim innan, hålla blodsockret på mellan 5-10 under alla timmarna inkl. lopp, ta kortison innan start och ha extra fasttejpat på ramen, ha tillräckligt med kolhydrater i kroppen under loppet för att inte blodsockret ska sjunka under tiden, ha med sig rätt mängd kolhydrater i kläderna för att ta vid behov, ha förberett blodsockermätaren att ha på cykelramen, få rekyl på blodsockret efter loppet och parera det med insulin... PUH.. därav besvikelsen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar