Högt blodsocker och träning

Idag hade jag planerat ett skönt pass. Jag förstod redan innan lunch att det kanske inte skulle bli så skönt eftersom blodsockret sjönk till 3. Jag åt och tröttheten gjorde att jag sov på rasten i fem minuter, mer hann jag inte. Två tim efter lunch ställde jag in insulinpumpen inför cykelpasset två tim senare. En kvart innan start låg blodsockret på 15 och jag var sjukt seg i kroppen. Jag hade då en kvart på mig innan blodsockret skulle höjas snabbt eftersom jag ställt in pumpen på det. Jag skyndade mig iväg innan bs ev skulle gå högre...

Intensiteten och att det höga blodsockret var en rekyl av det låga bs gjorde att det sjönk snabbt. Efter 1.30 tim låg blodsockret på 3. Jag klarade iaf passet 😀

Kungälvsrundan 61 km

Kungälvsrundan stod för dörren idag!

06:00 stod jag upp för att ta medicinerna som vanligt. 06:30 tog jag 3,5 ie insulin för att äta pasta och köttfärssås klockan 06:50. Klockan 07 sänkte jag insulinpumpen till 50% i basal. Klockan 08:45 låg blodsockret perfekt på 8 och då tog jag 10 mg Hydrokortison och en halv banan för att starta klockan 09:00.

Vi startade vår 61 km-runda och efter 600m blev vi osäkra... startade vår grupp samtidigt som de som skulle cykla den långa? Jag cyklade snabbt fram till en flaggvakt som sa att vi skulle starta 09:05!! Vi vände och cyklade järnet tillbaka till starten och då gick starten för vår grupp. Vi låg givetvis sist men cyklade snabbt före de flesta fram till de fem främsta och motorcykeln. Sedan blev det en klunga på ca 20 som låg ihop tills det var två mil kvar och då hade andra cyklister släppt succesivt. Vi var då 7 kvar som lurpassade på varandra och tidsvis blev det några ryck av två framför som jag arbetade ikapp. På upploppet var vi ändå starka i teamet då det slutade i en spurtduell. Vi slutade 3, 4 och 5 av 96 startande.

Blodsockret låg runt 8 hela vägen för att gå upp till 10 en kort stund. Rundan var kall med ca 6-7 grader och ca 7 -8 m/s. Jag är sjukt nöjd över att få ihop schemat, genomföra och få ett så bra resultat. Detta känns som en större bedrift än förra helgens 14-mils lopp av någon anledning, förmodligen resultatet.

Banan var platt stora delar för att få en del höjdskillnader och där var det många som släppte. Medelhastigheten blev till slut 34:45 km/h vilket jag är nöjd med.

Den perfekta effekten

Under arbetsveckan har det blivit 10-20mg extra kortison per dag för att orka. Utöver det har jag haft värk i låren och sovit varje dag efter arbetet.

Idag var jag pigg så dagens extra medicin gjorde effekt. Det i kombination med fantastisk cykelväder gav möjlighet till en fin runda. Det blev 52 km och jag är så glad och tacksam att jag kunde. Bifogar en bild på hur extremt bra blodsockret låg före, under och efter. Under 1:40 tim blev det två gel och -50 i basal (insulinpumpen).

Sedan jag gjorde en bikefit har jag blivit trött i armar och rygg vid längre sträckor. Eftersom jag kan för lite om det anatomiska får det vara så.

I morgon blir det en stor dag. Då ska jag till Anders på Cykelhuset i Uddevalla och få byta till de kortare vevarmarna. Tyvärr påverkar det väll inställningarna för knän osv och en ny bikefit kanske blir nödvändig? Vi får se...

Cyklingen är min viktigaste doktor

Förra veckan blev det 13 mil och det gjorde att jag kunde må bra trots stress på arbetet. Nu i helgen blev det tre dagar i rad och bättre kunde det inte bli.

Mästerfotograf är min kompis Martin Wallgren.

 

Ikväll blev det en ensamrunda på 37 km. Jag hade laddat med extra kortison för att orka men visste att jag skulle må bra efter rundan. Tröttheten jag får under dagaran ger mig oftast två val. Antingen sova av sig den sjuka tröttheten eller att inte tänka utan bara tvinga sig på cykeln för att vakna under rundan. Jag antar att det är endorfinerna som gör att man får en reset.

Som många av Er också vet är cyklingen så underbar. Annars hade vi ju inte cyklat? Att utöver det få så enormt fina värden i puls, blodsocker, välbefinnande, humör och ork gör inte saken sämre. För min del är ned nödvändigt eftersom man annars går ner i svackor eftersom vi med Addison måste reglera kortisonet manuellt och på känsla. Samma sak med insulinet. De senaste dagarna har jag känt hur hjärtat slår allt hårdare vissa stunder och när jag ska sova. Jag misstänker att det är giftstruman och Levaxinet som spökar. Konstigt nog känner jag inget efter en cykelrundan som idag. Summa summarum sköter cyklingen allt åt mig i kroppen, precis som en doktor :)

Idag ringde jag min mästermekaniker Anders som skulle beställa och hjälpa mig med att byta vevarm. Den var lite för lång på den nya cykeln och eftersom jag är perfektionist kan jag inte släppa tanken förrän allt är löst. Det är inga problem men kan bli bättre. Om man slår ut kostnaden på den mot livskvalité och hur magisk cyklingen är tvekar jag inte.

I dagarna designar jag pannband som föreningen ska sälja till förmån för Addison. För min del kommer jag givetvis att ha den under cykelhjälmen men går givetvis bra till löpning eller annat.

16 dagar i drömmen och en Addisonkris

Hej

Nu var det ett tag sedan jag skrev. Anledningen är enkel och det är att jag/vi varit på semester i Thailand.

Det är en dröm jag haft sedan 2003 då jag var där senast. Den gången var jag inte helt medveten utan sliten och med vaga minnen. Orsaken var att jag hade Addisons sjukdom den gången utan att veta om det. Tre månader efter att vi kom hem då låg jag i koma i fyra dygn och fick diagnosen. Med facit i efterhand var det en resa då jag nästan inte hade något kortisol i kroppen mm vilket även påverkade mitt blodsocker den gången. USCH... Därför har jag drömt i alla dessa år att få göra om resan fast som "frisk" och medveten. Veta vad jag gör, komma ihåg och må bra och det fick jag!

Det blev en fantastisk resa med min familj och svärföräldrar. Vi fick rida och bada med elefanter i djungeln, snorkla i klarblått vatten med fantasifiskar, gå på gulvita stränder med palmer, äta spännande mat och allt jag drömt om så länge..

Vi flög via Helsingfors direkt till Krabi. Där stannade vi i fyra dagar för att sedan förflytta oss till Koh Lanta i fem dygn. Sedan åkte vill till Ao Nang och avslutade resan där. Vi flög med Finnair som fungerade ok. De har många timmar mellan måltiderna på sina flyg så jag hann att må illa i flera timmar pga lite mat. På hemresan fick jag både huvudvärk och illamående och det enda de hade att sälja var lite chips, nudlar och annat smått. Hade det bara gått att köpa ett knäckebröd eller smörgås så..

Allt gick över förväntan när det gällde mina mediciner. Ett helt handbagage med sprutor, insulin, Solu-Cortef, blodsockermätare och tabletter i massor. Jag fick inte stanna och visa eller berätta om mitt handbagage någon gång och det är ju iof bra. Insulinet höll jag kallt i värmen med ölburkar och vattenflaskor. Insulinet i inslinslangen till pumpen blev för varmt i solen och därför började jag ta sprutor manuellt efter några dagar.

Vi har backpackat oss runt och haft total valfrihet över våra dagar och val av mat och boende. Vi har bott i bungalows, hotell och ett mindre hotell med åtta rum.

Maten var god men man var på sin vakt hela tiden för att undvika misstänkta bakterier. Vi spritade och tvättade händerna ofta, undvek kranvatten och sallader som kan ha varit sköljt i dricksvattnet. Det gick bra tills..

Under hela resan har jag förutom solat och badat tränat varannan dag. Antingen löpning 06:30 på morgonen eller spinning morgon och kväll. Jag mår SÅÅ bra av det :)

Addisonkris
Efter en dag med sol och bad på Koh Lanta började jag känna mig matt och sliten. Olustkänslor i kroppen och blodsockret sjönk. Jag fick inte i mig något för att få upp blodsockret utan mådde riktigt illa. Är det en rätt eller fel känsla eller bara inbillning?

En stund senare satt jag bara i sängen i bungalowen och ville helst inte röra mig. Blodsockret var nu nere på 1,9 och vi kom överens om att jag var tvungen att få Glucagon i blodet för att inte bs skulle fortsätta sjunka. Min fru ringde ambulans som kom på 4 min. Det var två bilar och sju Thailandare. Min fru förklarade läget och jag så gott jag kunde. Vi åkte till det lilla sjukhuset och jag fick Glucagon direkt. Samtidigt som jag låg i sängen på akuten kräktes jag och då tänkte jag att NU ligger jag illa till. Vi beskrev Addisons sjukdom och vikten av kortisol och de hade eget som de gärna ville ge mig. De googlade snabbt för att vara säkra på sjukdomen men jag gav dem Solu-Cortef som de injicerade direkt. Min känsla var att de var väl insatta i diagnosen och kunde sin sak. De ringde samtal och samlade snabbt fakta. De hade lite frågor jag inte kunde svara på så de fick telefonnumret till min läkare på Sahlgrenska som de pratade med. SOS i Köpenhamn ringde frugan också så det var fullt pådrag. De var inne på om de skulle förflytta mig till Phuket och ett större och "bättre" sjukhus 2-3 timmar bort för säkerhets skull men min läkare i Göteborg lugnade dem lite. Jag låg över natten med dropp och dagen efter åkte jag tillbaka till bungalowen.

Det var kul att från Thailand få följa utvecklingen med låten A Life I Care About som min kompis Niklas Petri skrev åt oss. Mycket media har det blivit och det är kanonbra... syns vi finns vi och det gör diagnosen mer känd! http://bohuslaningen.se/nyheter/munkedal/1.4511860-deras-addisonlat-spelas-redan-over-hela-varlden

Det tog någon dag innan jag var helt kry igen men sedan fortsatte vi äventyret...

Pigg igen efter både vätska, Solu-Cortef och Glucagon på det lilla lokala sjukhuset i Koh Lanta

Liten akutsal (rum)

En natt gjorde susen

Lite av innehållet

Helt fantastiskt att få bada med elefanter!!

Såå vackert

Nerkylning efter ett spinningpass

Fräcka ambulanser!

Jag ger ALDRIG upp

 

Jag tänker ofta på hur det skulle ha känts att bara sätta sig på cykeln och cykla iväg.. ja, hur långt som helst? Jag kan ju inte det med mina diagnoser utan ställer in mediciner och insulinpump 2 timmar innan varje pass, ser till att få rätt mängd mat och insulin + kortison för att ha ett blodsocker på mellan 7-10 precis på minuten när jag två timmar innan bestämt start.

Nu har jag precis varit ute igen efter att ha ställt om insulinpumpen 13:15, ätit och anpassat insulinet 11:30 för att kunna cykla klockan 15:15 i 65 minuter med ett blodsocker på 7,5 vid start. Varje gång, året om. Jag är ändå så överlycklig ATT kunna cykla, så det är värt allt besvär. Att få ha ben och armar och bara vara kroniskt sjuk. Att ha möjlighet att få känna sig så sjukt stark och överlycklig efter varje pass.

Det största hindret är att inte få utvecklas och kunna köpa sin superdrömcykel. Det är ett stort besvär och blir ett tröttsamt och jobbigt hinder. Att inte kunna hitta fonder eller försäkringar som hade gett några kronor för att få investera i den cykeln som hade gett mig ett evigt liv. Under åren med cykling har jag inte uppsökt sjukhus en enda gång och det visar hur viktigt redskapet "cykeln" är och hur mycket skattepengar den har sparat i att hålla sig frisk. Jag har kommit halvvägs ekonomiskt men tänk, tänk, TÄNK... några sista kronor till. ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ vilken dröm.

Jag känner mig STARK och kommer ALDRIG att sluta cykla!

Jag slänger ut mitt swishnr här om någon vill ge en liten gåva 0706004795

Ok träning och egen musik

 

Som vanligt blir det runt 112 km i veckan och det måste jag vara nöjd med. Jag hinner inte mer pga arbete och återhämtningen. Senast igår blev det en runda med ok fart på 34 km/h och med tröttsam vind på 8 m/s. Jag har dessutom fått sålt två cyklar och sparar till en dröm jag haft i några år, en Tarmac.

Blodsockret ligger ganska bra så länge jag får cykla och samma med de andra sjukdomarna; Addisons sjukdom och giftstruma

. Träningen gör att jag mår bättre än många med en diagnos och som inte tränar. Jag tror träningen är livsviktig för att må bra och jag upplever att jag är ett levande exempel.

Jag designar just nu nästa års Addisondräkter och jag tror det blir bra. Addisonföreningen har fått otrolig respons i år och många företag vill vara med och synas i vårt välgörenhetsprojekt med film/foto och cykling. Bilden ovan är från Instagram där ett företag med kontor i Kina, Taiwan och England ville synas med oss. De designade en tröja för att hjälpa oss göra Addisons sjukdom mer känd i världen. Det har varit en oerhörd respons och tack vare dem har vi nått 50 länder till :)

Framöver blir det en dokumentär om diagnosen mm... För ett tag sedan frågade jag en arbetskollega jag har om att göra en låt vi kan använda i vår film/teaser. Jag gav honom boken "Diagnos kortisolsvikt" där jag och 16 andra personer skrivit om hur vi fick diagnosen Addisons sjukdom, blivit behandlade i vården, missförstånd osv. Han läste mina sidor och skrev ihop en riktigt bra text. Med musik på det har vi nu en klar låt som blivit bearbetad i studio. Förutom att den kommer att bli huvudlåten i filmerna/teasers ska den släppas på Spotify och några ställen till. Efter att ha lyssnat på den tror jag många har svårt att glömma den.

 

Vi letar en regissör som kan hjälpa oss att få ihop manus mm till dokumentären och varit i kontakt med några stora namn. Allt är helt ideellt såklart....

Drömmarnas dröm

I brist på annat får det bli en profilbild..

Veckan har varit ok träningsmässigt. Det har blivit 60 km och i morgon blir det nog 60 till om det vill sig väl. Nu har jag vilat i två dagar eftersom jag känt mig sliten och sovit extra mycket. I tisdags somnade jag redan klockan 20 för att vakna 07 och ändå har sömnen inte räckt...jaja

Under veckan har jag även gjort i ordning min racercykel Lapierre Sensium som jag precis la ut på Blocket. Vid köp 2014 låg den på 25 000:- och jag har lagt ut den i 15 500:-. Det är 100% Ultegradelar och i kanonskick. Pengarna ska jag spara för att senare investera i en S-work Tarmac med Dura Ace delar. Det lär ta ett tag men det är mitt mål. Drömmar ska drömmas och med lite tid och tur kan det ske. Det gynnar min träning och är ett stort intresse i den annars omständiga vardagen med diagnoserna, fast jag klagar nästa aldrig. Jag är bara glad att de är kroniska och att jag får leva :)

Vill du se cykeln och annonsen gör du det här http://m.blocket.se/goteborg/Lapierre_Sensium_Storl__54_63012128.htm?ca=15

...orken och kraften tog slut!

Efter förra veckans 187km tömde jag nog det mesta ur kroppen. Idag har jag varit oerhört trött och sov en timme efter arbetet. Jag tog ändå en kort runda i regnet på 21km men jag var trött och kraftlös. Nu blir det vila tills på fredag för att återhämta mig.

Blodsockret har sedan i söndagens runda på 65 km legat på runt 2-4 och jag har tryckt i mig mat. Det låga blodsockret beror främst på att jag blir insulinkänslig vid träning men kan också bero på att min kortisolmängd i kroppen förbrukats mer än normalt. Två faktorer som påverkar blodsockret så nu måste jag se upp. Det får bli en helgardering med extra kortisol och mindre träning tills på fredag.

TreBerg på 90 km är snart och då måste jag vara i toppform. Jag är lite orolig över längden och hur mycket kroppen kommer att klara. Hur ska jag klara runt 2:45 tim i mitt högsta tempo med mängden kolhydrater, kortisol och salt? Salt måste jag också få i mig eftersom min kropp inte reglerar det själv utan även det tar jag tablett för. För lite salt och jag får lågt blodtryck och symptom efter det. I sämsta fall kräks jag under loppet och då är det förmodligen en Addisonkris. Då är kortisolet (stresshormonet) helt slut i kroppen och blir ett livshotande tillstånd. Därför måste jag se upp och ta extra kortisol också. Min plan är att ta 0,5mg per timme. Jag SKA klara det :)

En bra vecka

Den gångna veckan har varit en bra träningsvecka! Jag har haft ork och medicineringen och träningen är i en härlig symbios med varandra. Jag har tränat hela mitt liv och jag får ett "friskt" liv tack vare träningen. Jag är så grymt övertygad om att träning påverkar kroppen positivt. Jag läser så oändligt många inlägg på olika sociala medier om människor som mår dåligt och den gemensamma nämnaren är att ingen skriver att de tränar.

Jag tror, eller är övertygad om att det hade gjort gott. Det behöver inte vara hårdträning utan att bara få upp pulsen och bli lite svettig. Själv blir jag insulinkänsligare pga all träning vilket gör att jag får lägre och jämnare blodsocker och kan oftast äta mer. Kortisonet stämmer också bra men även levaxinet. Det krävs mycket planering, timtal under en vecka med mat, insulinpump, inställningar och mediciner men det är värt varje sekund när man kan få må så bra. Det kan hända att jag är en av få som gör det men jag vill gärna tacka träningen för det.

 

Veckan har bjudit på 180 km underbar cykling och jag har cyklat så hårt jag kunnat. Personligen ger det mig mer än att cykla långsammare. Det är kul och en utmaning! Dagens runda blev på 65 km längst kusten i strålande sol och 22 grader.

 

Två representanter från Team Addison kommer att köra TreBerg 90 km och jag hoppas på mycket uppmärksamhet för att göra Addisons sjukdom mer känd. TreBerg kommer förhoppningsvis göra en påannonsering om oss innan dagen D. Vi kämpar fortfarande för att få intäkter till våra Addisonkläder som det är stor efterfrågan på. Det finns intressenter både i Australien, USA, Norge och givetvis Sverige...

Älskar cykling och resultat

Foto: www.martinwallgren.com

De två sista veckorna har jag kunnat cykla det jag velat och orkat. Semestern gör att jag får möjligheterna att planera längre och roligare pass och därmed också ett jämnare blodsocker. Förra veckan blev det 302 min på cykeln och 160,67 km. Denna vecka har jag kommit upp i 232 min och 124,3 km och i morgon blir det förhoppningsvis minst fem mil till. Mitt mål är att nå 20 mil någon vecka under sommaren. Längden och mängden är främst för att klara loppen bättre, bättre uthållighet och få högre hastighet. Jag cyklar också för att jag KAN. När jag cyklar mår jag bra och mår jag bra kan jag cykla.

Under rundorna går det åt oerhört mycket Dextropur som är ett druvsockerpulver. Det går nog åt ett halvt paket vid varje runda samt 6 dl vatten med Resorb. Detta krävs för att hålla blodsockret bra och för att orka. Insulinpumpen måste tyvärr ställas in två timmar innan + mat och inkl. cykling blir det runt 5 timmars planering för att få det att fungera.

Jag har inte tagit extra Kortison eftersom jag hade lite högt kortisonvärde sist på 600. Får känna efter om det krävs längre fram på rundorna. Annars ska man ta 5 mg per timme.

I onsdags köpte jag en ny hjälm eftersom jag inte känt mig säker med den nuvarande ifall jag kraschar. Det blev en KASK Mojito och jag har nog aldrig upplevt en skönare hjälm. Den kostade på REA hos XXL 999:- :)

Lite Gnällvarning:
Som vanligt gällande Addisonföreningen och Team Addison är responsen 0 gällande nya sponsorer. Diagnosen är tyvärr är ovanlig och därför är det svårt att få sponsorer. För de 1600 som har insikt och är drabbade är det tvärtom. Vi behöver verkligen hjälp om någon! Vi har nästan alltid arbetat från 0 och får göra så framöver också. Vi har iaf lärt oss att ALDRIG ge upp!

Vill man påverka och stötta Svenska Addisonföreningen kan man göra det via SMS.

SMS:a isf till följande nummer: 72120

addison30 (30 kronor)
addison50 (50 kronor)
addison100 (100 kronor)
addison200 (200 kronor)

Stor artikel i Portuguese Cycling Magazine och ett pass

I förra vecka blev det ett stort reportage i den Portugisiska cykeltidningen. Det är en intervju som handlar om varför Team Addison finns, livet med diagnosen och att övervinna hinder. Vi söker fortfarande sponsorer........

Läs från sidan 90-95 här!

Igår cyklade jag och Peter 72 km i 19 grader och 7 (14) m/s. Vi börjar träna på lite längre sträckor för att klara loppen bättre. Slutmålet är TreBerg senare i år. Blodsockret höll sig ganska bra under rundan. Jag fick dock dricka upp 6 dl vatten med 4 dl Dextropur och två gel för att hålla blodsockret på bra nivå. Vi hade en ok fart och fick medelhastighet 32 trots vinden. Den sista milen hade jag orken psykiskt men inte kraften i kroppen. Det innebär mer träning på längre rundor. I morgon ska jag cykla 50 km och det får duga.

Oxtampen i Mariestad

Dagens lopp var Oxtrampen i Mariestad.

Tanken var att cykla 7 mil med Peter och Öyvind. Efter en natt med misstänkt infektion och lågt blodsocker gjorde att jag vaknade 7 ggr och fick äta för att hålla blodsockret uppe. Det i sin tur gjorde att jag var totalt slut på morgonen. Först var jag tveksam till att cykla alls men så tänkte jag att 4 mil är bättre än inget alls. Det var dock ett lopp jag sett fram emot.

Själva rundan var kalas! Mat, insulinpump, insulinmängd och kortison fick jag att stämma perfekt till start. Ösregn och superplatt väglag gjorde en bra fart. Vi låg runt 35 men fick vänta in varandra och slutfarten blev runt 33. Jag och Peter cyklade ihop i två mil tills han svängde åt höger och jag vänster. Väl tillbaka på superbanan blev jag tvåa efter en person som verkar ha flugit dit? Peter och Öyvind blev etta och tvåa på sjumilaren.

När vi åt mat efter loppen glömde jag ta insulin och det gjorde att blodsockret gick upp till 18 och jag blev riktigt illamående på hemvägen. Som tur var somnade jag och under tiden gick blodsockret ner.

MariestadsTidningen var på plats och intervjuade oss om Addisons sjukdom och Team Addison.
Summa summarum en fantastisk dag av Team Addison med placeringarna 2:a, 1:a och 2:a.

En längre runda

Foto: martinwallgren.com

Dagen bjöd på 12 grader, sol och 5 (10) m/s. Jag har i några dagar planerat in denna runda på 65 km längst kusten och därför var jag väl förberedd. Jag sänkte insulindosen i pumpen två timmar innan start och med mat i magen låg blodsockret på 7 vid start. Turen gick från Dingle - Bovallstrand - Hunnebostrand - Väjern - Kungshamn - Nordens Ark och hem via Berfendal.

Dock fick jag ganska tidigt problem med lågt blodsocker trots att jag garderat mig med 5 mg extra kortison. Efter 8 km låg blodsockret på 5 och jag tog en gel men bs gick ändå inte upp. Jag tog en till och tömde flaskan på 5 dl söt saft. Jag klarade att hålla blodsockret på runt 4-5 i 50 km men pumpen fortsatte varna för lågt blodsocker. Jag gick ner i kadens/puls/fart för att blodsockret skulle gå upp något. Det gick upp och låg stabilt runt 5 i bs men jag vågade inte trycka på för hårt fysiskt.

Medelhastigheten blev ändå 31 km/h och det måste jag vara nöjd med då vinden och blodsockret spökade. Hjulen från #tomtrickracing är helt fantastiska och gör nog några km/h extra.

Nya hjul och hög fart

Igår fick jag de efterlängtade 50mm karbonhjulen med specialtexten "Addison.se". Givetvis kunde jag inte lugna mig utan satte på dem på cykeln mha min cykelkompis Peter. Idag fick jag nöjet att prova dem under ok förhållanden. Det blev 44km, 8 m/s, tort väglag och sol. Jag tog inte ut mig utan gav ca 75% av min ork men fick ändå en fantastisk km-tid. Det bör innebära att när jag satsar så bör jag få rekordfart på rundorna. KUL

För övrigt har jag varit enormt trött den sista tiden. Jag har tagit extra kortison och sovit mer för att orka. Blodsockret har legat bra dock. Jag har dragit ner lite på träningen och cyklar var tredje dag för att ladda kroppen med ork/styrka vilket ger bättre resultat.

Om 2-3 veckor kommer Addisonramen och tillsammans med dessa hjul blir det en 100% Addisonracer för välgörenhet :)

Jag mår SÅ bra av träning

Jag är så glad att jag själv vet, känner och förstår hur viktig träning är. Det gäller att upptäcka och märka effekterna för att ändå träna under jobbiga stunder. Addisons sjukdom, diabetes och giftstruma = diagnoserna och värdena blir otroligt fina av träningen samtidigt som man blir positiv, får ork och längtar tills nästa träning. Träningen är som en stor godispåse för mig, jag längtar tills nästa träning medans andra väljer andra alternativ. Därför är jag så tacksam att jag hittat mitt "godis". Jag önskar att fler med diagnoser börjar för att upptäcka detta. Jag vet att utan träningen så blir det en nedåtspiral som är svår att ta sig upp ur. Man ser negativt och hinder istället för att vara positiv och se möjligheter.

Varje cykelrunda ställer jag in insulinpumpen två timmar innan. Det gör att jag oftast kan cykla iväg med ett blodsocker på 5-7, cykla i 1-2 timmar i 100% för att sedan komma hem helt slut men med ett bs på runt 4.

Kortisonet laborerar jag oerhört mycket med och gjort i flera år. Jag har varit på träningsläger för att mäta ut rätt mängd för att klara den höga fysiska belastningen under träningen. Jag kom då fram till att ta 5mg extra hydrokortison per timme när jag cyklar med puls 160, dvs det jag orkar. Jag fyller även på med extra salt när jag äter pga oerhörd förlust av salt när jag svettas. Tar jag inte extra kortison vid varje cykelpass blir jag mer orkeslös efter några ggr men fyller då på med 20mg under någon dag. Mitt mål under 2015 är 500 mil och minst 10 mil i veckan. Även i år kommer jag att cykla i de cykeldräkter jag tagit fram för Team Addison som representerar Svenska Addisonföreningen och uppmärksamma det.

Levaxinet för giftstruman verkar stämma bra nu. Trycket över bröstet som jag hade hela hösten är borta och jag kan ge 100% igen.

Jag kan cykla när jag mår bra och mår jag bra kan jag cykla!
Träning är LIVET!!

En bra vecka trots svullnad

Under veckan har jag kunnat cykla 189 min och 93,63 km. Jag är jättenöjd eftersom jag på mornarna varit svullen runt ögonen och känt mig sjukt trött i kroppen. Det känns lite som kroppen inte varit i balans med medicinerna. Efter varje cykling upplever jag att det blir som en reset, blodsockret blir stabilt och kortisonet, salttabletter, levaxin osv jämnas ut och gör att jag kan må bra.

För att få cyklingen att passa in med mitt arbetsschema och för att få återhämtning kan jag oftast cykla måndag, onsdag, fredag och söndag. Målet är drygt 10 mil per vecka. Dagens pass på 4,8 mil var lite blåsigt med 8 m/s och 8 +grader. Jag och Peter cyklade från Munkedal, Rotviksbro, Torp och gamla E6 tillbaka till Dingle. När jag hade 2 km kvar fick jag punktering och bar cykeln hem. Hela världen rasade.. HUR ska jag hinna fixa däck på en dag?? Jo, jag hittade järnflisen i däcket, bytte slang och vips så funkade allt igen.

Vi hörs snart igen!

På G med nya tag

Den senaste veckan har jag kunnat cykla nästan varannan dag. I helgen som gick blev det varje dag men det gjorde att kroppen blev helt kass och jag fick vila en dag extra. Jag cyklar främst för att jag KAN cykla. Det gör att jag bara vill mer och mer samtidigt som kroppen stretar emot ibland. Kortisonet blir inte tillräckligt vid för mycket träning och det påverkar blodsockret och en extrem trötthet och uppgivenhet blir tydlig. När jag är inne i ett flyt och cyklar ligger blodsockret klockrent och jag mår såå bra.

Jag vill så mycket mer än kroppen räcker till och sjukdomsbilden gör att jag behöver mer återhämtning än normalt. Dock är jag så glad över att ens kunna cykla till skillnad från så många andra som inte kan det. Jag vill visa att trots tre kroniska sjukdomar KAN man träna och att ALDRIG ge upp. Hoppet är det sista som får överge någon. Träningen gör att jag ändå får bra värden och kan vara aktiv. Oerhört många jag både känner och läser om med kroniska sjukdomar som mig är så dåliga att de inte kan träna. Själv är jag övertygad om att just det är problemet, att de inte är aktiva. Varför kan jag träna?

För tillfället kämpar jag och sliter för att kunna investera i en ny ram till Team Addison. Den kommer att sprida så oerhört med reklam och kommer att nå ca 10 000 pers innan den ens nått cykelloppen pga alla sociala medier. Ni får en bild på reklamramen:

Cykla + cykla + vila = livskvalitet

Förkyld och värk

Senaste veckan har jag haft en förkylning i kroppen. Därför har blodsockret gått upp och ner som en jojo och jag har varit sjukt trött på jobbet. När jag kommit hem har jag sovit en stund för att orka kvällen. Värken jag haft i låren/benen har gjort mig mer utmattad och den maler så jag blir galen. Får förkylningen bara går ur kroppen kan jag börja cykla igen och få ett kanonbra blodsocker.

Under tiden kan jag absolut inte göra mer än att bara drömma, och då får det bli om en omöjlig dröm!

Klockrent

Numera tränar jag varannan dag även om det blir korta träningar på 30 min. Det är lite för lite men jag känner att det tyvärr är lagom för kroppen. Att träna en timme varannan dag hade gett mycket mer men jag vågar inte. Dagtid arbetar jag 75% och sedan blir det vila eller träning. Träningen håller blodsockret på en fin nivå och likaså kortisonet för Addisons. Levaxinmängden tror jag börjar rätta på sig efter att jag har haft fel dos och ett tryck över bröstet under november och december. Idag var det snö/tö/blask utomhus vilket gjorde att jag inte vågade cykla MTB. Därför tränade jag på gymmet på brandstationen som jag som kommunanställd kan utnyttja. Det blev spinning i 20 min och sedan sittande bänkpress. Målet är att bli starkare i muskeln på baksidan låret innan sommaren. Blir jag det kan jag utnyttja den kraften till höger fart och bättre kadens.

Kämpa på! :)