Mitt livs största utmaning

En bild på mig och Peter efter målgång!

Under många år har jag tränat löpning och cykling. Hela tiden har jag haft gränser på grund av kortisonet, insulin, Levaxin mm. Gällande cyklingen var halva Tre Berg förra året på 90 km något som verkligen var gränsfall att klara. Att hålla blodsockret bra och veta mängden kortison för att orka högt tempo..

 

Jag och en av killarna i cykelteamet har pratat om halvvättern och det var något jag verkligen skulle vilja cykla för att testa min gräns och se om jag skulle klara. Pga kosnad, tid och resa har det bara blivit prat och en liten dröm. För två veckor sedan berättade min Teamkompis M att det skulle gå ett motionslopp i Göteborg på 140 km. Jag ville direkt, vilken dröm!!! MEN, jag fick fundera i några dagar. Hur skulle jag planera och lägga upp loppet för att kroppen skulle orka? Efter timmvis av analys fick jag till slut fram ett schema som jag tänkte skulle fungera under gårdagen. Först vilade jag sedan i måndags för att fylla depåerna i kroppen och sedan såg planeringen ut som följer för gårdagen:

 

Vaknade 05:50

Kl: 06:00 - Tog 8 tabletter, Kortison, salttablett, Levaxin, blodtryckssänkande mm

Packade allt. Blodsocker på 6.

06:45 - Tog tre enheter insulin

07:00 - Åt pasta och köttfärssås i bilen

07:00 - Sänkte insulinet i insulinpumpen till -50% och inställt på sju timmar.

08:50 - Tog 10 mg Hydrokortison

08:55 - Blodsocker på 12,0

09:00 - Start på Heden

 

Med så högt blodsocker visste jag att vi kunde cykla ganska länge utan att äta. Under de första tio milen blev det 1,5 L vätska med vätskeersättning. Min blodsockermätare som jag fäst på styret gjorde att mitt blodsocker låg mellan 5-8 under 14 mil. Vid 10 mil tog jag 10 mg Hydrokortison. Tre gel blev det för att reglera blodsockret.

 

Medelhastigheten i en grymt teknisk bana med rondeller, kanter, smala banor, skogspartier, grusvägar mm gjorde att vi låg i 32 km/h de första 12 milen och sedan höll vi som sagt på att inte ta oss i mål. Det gjorde att medelhastigheten sjönk och slutade med 29,9 km/h.

 

De sista två milen fick jag kramp i fötterna och lite i låren. Jag förstod att vi druckit för lite och jag ville kräkas. Som tur var tog vi ett längre stopp vid sista vätskedepån och vårt första för att dricka 5 dl vatten, ta en halv banan och äta två bullar. Mest för att förhindra illamåendet som gjorde att jag blev tveksam om vi skulle ta oss i mål. MEN, det gjorde vi!!

 

Detta visar att man kan klara stora påfrestningar både med diabetes OCH Addisons sjukdom. Vill man kan man och det gäller nog alla om man ser till att man har rätt förutsättningar.

 

Jag är otroligt stolt över mig själv och hela Team Addison som visade upp sig under en fantastisk dag i Göteborg. Vi hade klätt oss för varmt och vid start var det ca 13 grader och när vi kom i mål var det ca 24.



Innan start

Målgång

Addisons disease

 

Team Addison blir mer och mer internationell. Efterfrågan har ökat markant efter våra kläder från främst USA men även England. På kläderna har jag bestämt att det ska stå på Engelska för att Svenska Addisonföreningen ska bli mer världskänt än det redan är. Vi går ut hårt med information för att göra Addisons sjukdom mer känd men vi ska gå ut ännu hårdare. Det handlar om att få en liten diagnos känd för att få rätt vård och kunskap inom sjukvården.

Företag vill vara med och synas i detta sammanhang och mer stora saker händer framöver. Ibland går det trögt och det känns som ingen bryr sig men ibland vänder vinden och nu stormar det åt vårt håll.

I helgen blev det åtta mil och det var det jag hann med. I lördags hade jag tid hos ökonläkaren för att fotografera näthinnan och cyklade hem från Uddevalla och lite till. Det kändes bra och helgerna är den stunden då det mesta stämmer. Under veckan blir jag så utmattad att cyklingen och hälsan får sig en törn. Jag får sova mycket och med lite tur kan jag få in cyklingen som gör att allt vänder och jag kan må bra igen.

Igår var jag och min kompis Martin och hade tid för foto av våra officiella cykelkläder. Jag kastade mig iväg och det blev som vanligt suveräna bilder. Både med Addisoncykeln men även Trek fick vara med. Ösregn och sol blev det om vartannat.

Närmast väntar jag på att Anders ska sms:a från Cykelhuset och jag kan få byta vevarmarna som jag beställt till något kortare. Jag tror det kommer att bli bra. Tyvärr är jag dålig på att växla mellan hög och låg växel vilket medför att jag korsar kedjan för ofta. Jag kör gärna på stor klinga för länge och för ofta. Det lär nog A märka hehe..

Fantastisk vecka och en hjälte

Förra veckan blev det fantastiska 20 mil cykling! Något jag inte ens trott kunnat vara eller bli möjligt med tanke på förutsättningarna. Stressen och arbetsbelastningen var mindre under veckan pga skollov och det gjorde att jag kunde prestera mer och må bättre på cykeln. Söndagens runda på 70 km blev dock hemsk. Jag åt havregrynsgröt och pasta två timmar innan samtidigt som jag som vanligt sänkte insulinmängden i pumpen. En timme innan start gick blodsockret ner och jag satt på golvet och svettades. Jag fick snabbt äta och tajmade in det bra till start. En timme in på cyklingen sjönk blodsockret igen och låg runt 3 mmol. Det påverkar mig på så vis att ork och kraft försvinner. Jag tog totalt 7 gelébars för att komma hem igen. Samtidigt har min Ultegra Di2 krånglat och jag kunde bara cykla på det stora drevet. Det gjorde också att orken tröt. För mig är det ett enormt stort problem eftersom cyklingen gör att jag kan må så bra som jag gör. Det är ett verktyg för min livskvalité.

 

Jag kontaktade därför enligt mig världens främsta och bästa cykelmekaniker på Cykelhuset i Uddevalla om han kunde hjälpa mig med felet. Han gjorde det snabbt och proffsigt och gjorde mig evigt tacksam! Så årets största tack riktar jag därför till Ander Wahlström. En ära att han dessutom följer min blogg :)

Veckan som kommer får jag se hur den blir. Orken säger att jag behöver mer kortison för att ens orka arbetsdagarna. Jag ska fokusera, och inte tänka på tröttheten om det går.

Här är några bilder från söndagens tur med min cykelvän Peter Fransson. Martin Wallgren som är en fantastisk fotograf följde med och tog bilder.

 

Framöver hoppas, tänker, önskar och ser gärna att sponsorer hör av sig för att stötta Team Addison som vill öka kunskapen om Addisons sjukdom! www.teamaddison.se

 

 

Längtan

Jag är fortfarande sjuk.. Nu läängtar jag så otroligt mycket efter att bli bra igen och få börja cykla på vägarna. Min önskan är att inte ha tappat för mycket under den sjuka perioden. Jag hoppas allt jag har på att när jag väl kan träna igen, att kroppen också är redo.

Dessa dagar har jag för skojskull kikat på Garmin 1000. Det har iaf varit underhållande.

I morgon hoppas jag att min D-fly kommer på posten så jag kan ha koll på batteritiden på Di2.

Ett försök

Nu har jag tagit 66% mer kortison i fyra dagar för att få tillbaka orken. Jag är fortfarande trött men ändå något mer vaken än tidigare. Nu ska jag strax testa 21 km för att se vad som händer med kroppen.

Senaste träningen var för en vecka sedan så det har varit en hård smäll. Hoppas det vänder så jag får den ork man har när man är frisk.

16 dagar i drömmen och en Addisonkris

Hej

Nu var det ett tag sedan jag skrev. Anledningen är enkel och det är att jag/vi varit på semester i Thailand.

Det är en dröm jag haft sedan 2003 då jag var där senast. Den gången var jag inte helt medveten utan sliten och med vaga minnen. Orsaken var att jag hade Addisons sjukdom den gången utan att veta om det. Tre månader efter att vi kom hem då låg jag i koma i fyra dygn och fick diagnosen. Med facit i efterhand var det en resa då jag nästan inte hade något kortisol i kroppen mm vilket även påverkade mitt blodsocker den gången. USCH... Därför har jag drömt i alla dessa år att få göra om resan fast som "frisk" och medveten. Veta vad jag gör, komma ihåg och må bra och det fick jag!

Det blev en fantastisk resa med min familj och svärföräldrar. Vi fick rida och bada med elefanter i djungeln, snorkla i klarblått vatten med fantasifiskar, gå på gulvita stränder med palmer, äta spännande mat och allt jag drömt om så länge..

Vi flög via Helsingfors direkt till Krabi. Där stannade vi i fyra dagar för att sedan förflytta oss till Koh Lanta i fem dygn. Sedan åkte vill till Ao Nang och avslutade resan där. Vi flög med Finnair som fungerade ok. De har många timmar mellan måltiderna på sina flyg så jag hann att må illa i flera timmar pga lite mat. På hemresan fick jag både huvudvärk och illamående och det enda de hade att sälja var lite chips, nudlar och annat smått. Hade det bara gått att köpa ett knäckebröd eller smörgås så..

Allt gick över förväntan när det gällde mina mediciner. Ett helt handbagage med sprutor, insulin, Solu-Cortef, blodsockermätare och tabletter i massor. Jag fick inte stanna och visa eller berätta om mitt handbagage någon gång och det är ju iof bra. Insulinet höll jag kallt i värmen med ölburkar och vattenflaskor. Insulinet i inslinslangen till pumpen blev för varmt i solen och därför började jag ta sprutor manuellt efter några dagar.

Vi har backpackat oss runt och haft total valfrihet över våra dagar och val av mat och boende. Vi har bott i bungalows, hotell och ett mindre hotell med åtta rum.

Maten var god men man var på sin vakt hela tiden för att undvika misstänkta bakterier. Vi spritade och tvättade händerna ofta, undvek kranvatten och sallader som kan ha varit sköljt i dricksvattnet. Det gick bra tills..

Under hela resan har jag förutom solat och badat tränat varannan dag. Antingen löpning 06:30 på morgonen eller spinning morgon och kväll. Jag mår SÅÅ bra av det :)

Addisonkris
Efter en dag med sol och bad på Koh Lanta började jag känna mig matt och sliten. Olustkänslor i kroppen och blodsockret sjönk. Jag fick inte i mig något för att få upp blodsockret utan mådde riktigt illa. Är det en rätt eller fel känsla eller bara inbillning?

En stund senare satt jag bara i sängen i bungalowen och ville helst inte röra mig. Blodsockret var nu nere på 1,9 och vi kom överens om att jag var tvungen att få Glucagon i blodet för att inte bs skulle fortsätta sjunka. Min fru ringde ambulans som kom på 4 min. Det var två bilar och sju Thailandare. Min fru förklarade läget och jag så gott jag kunde. Vi åkte till det lilla sjukhuset och jag fick Glucagon direkt. Samtidigt som jag låg i sängen på akuten kräktes jag och då tänkte jag att NU ligger jag illa till. Vi beskrev Addisons sjukdom och vikten av kortisol och de hade eget som de gärna ville ge mig. De googlade snabbt för att vara säkra på sjukdomen men jag gav dem Solu-Cortef som de injicerade direkt. Min känsla var att de var väl insatta i diagnosen och kunde sin sak. De ringde samtal och samlade snabbt fakta. De hade lite frågor jag inte kunde svara på så de fick telefonnumret till min läkare på Sahlgrenska som de pratade med. SOS i Köpenhamn ringde frugan också så det var fullt pådrag. De var inne på om de skulle förflytta mig till Phuket och ett större och "bättre" sjukhus 2-3 timmar bort för säkerhets skull men min läkare i Göteborg lugnade dem lite. Jag låg över natten med dropp och dagen efter åkte jag tillbaka till bungalowen.

Det var kul att från Thailand få följa utvecklingen med låten A Life I Care About som min kompis Niklas Petri skrev åt oss. Mycket media har det blivit och det är kanonbra... syns vi finns vi och det gör diagnosen mer känd! http://bohuslaningen.se/nyheter/munkedal/1.4511860-deras-addisonlat-spelas-redan-over-hela-varlden

Det tog någon dag innan jag var helt kry igen men sedan fortsatte vi äventyret...

Pigg igen efter både vätska, Solu-Cortef och Glucagon på det lilla lokala sjukhuset i Koh Lanta

Liten akutsal (rum)

En natt gjorde susen

Lite av innehållet

Helt fantastiskt att få bada med elefanter!!

Såå vackert

Nerkylning efter ett spinningpass

Fräcka ambulanser!

Cykling minskar stressnivån, ett konkret exempel

Dagarna på mitt stressiga arbete gör mig vansinnigt trött. Så trött att jag blir varm i ansiktet och helt slut. När det blir så är sova det enda i världen man vill och önskar. Idag var inget undantag utan jag blev tröttare allt eftersom dagen gick, kollegor reagerade och jag åkte hem när jag gjort min arbetsdag. Sova, sova och sova både jag tänkte, önskade och ville för att orka kvällen. MEN, jag tänkte... att om jag cyklar kanske adrenalinet och endorfinerna skulle göra motsatt effekt och göra mig pigg. Seg och extremt trött slutade jag att tänka och bytte om för cykelrundan. Det kändes allt skönare för varje kilometer. När jag kom tillbaka var jag pigg och tröttheten
var som bortblåst.

Som ni kan se på bilden höjs blodsockret av stressen (Kortisol) och cyklingen vädrar ur stressen vilket gör att allt blir normalt igen. Så, cykla är avstressande och livsviktigt!

Trött men aktiv

Martin Norrman, Foto: Martin Wallgren

 

Efter arbetsdagen är jag oerhört sliten även om jag inte arbetar lika långa dagar som de flesta andra. Jag sover ofta en stund varje dag efter arbetsdagen för att orka kvällen men framför allt att träna. Ibland cyklar jag med trötthet och då blir jag pigg efter en stund men att konstant vara trött... Jag funderar hur andra orkar vara vakna en hel dag med all stress ändå tills kvällen? Hur känner de sig och varför orkar de?

Jag tror mer och mer på att det kan bero på mina diagnoser eller felmedicinering. Oavsett MÅSTE jag cykla minst varannan dag för att jag kan och för att värdena blir fantastiskt fina. Oftast perfekt blodsocker, kortisolnivån verkar ok om man ser till att jag sällan är svullen i ansiktet, blodtryck, puls mm.. Att cykla med extrem trötthet är hemskt även om jag vet att det blir bra efter en stund. Att bara ta på sig kläderna är tröttsamt, det känns i stunden meningslöst, dålig lust och mycket negativt men då försöker jag stänga alla känslor... det blir ju bra efter en stund med hård kamp mot tröttheten. Som sagt, cyklar jag mår jag bra och mår jag bra kan jag cykla.

Under rundorna hinner jag även drömma och tänka i massor av något jag drömt om länge... Dura Ace gruppset!! Åååååå vilka härliga tankar ;)

Idag nådde jag gränsen till vad jag klarar av

Dagens genrep blev 71 km inför kommande söndags motionslopp Tre Berg på 90 km. Jag och en till i Teamet cyklade en oerhört kuperad bana och med vad vi upplevde motvind i minst fem mil.

Förberedelserna var ganska bra med en något för liten frukost och det beror på att jag inte ville få högt blodsocker innan rundan eftersom jag ville köra med säkra kort. Strax innan vi cyklade iväg blev det pasta och blodsockret höll sig på 7-7,5 hela vägen vilket var fantastiskt. Vi växeldrog hela vägen men efter 60 km stumnade jag helt. Jag tänkte... hur ska jag orka den sista milen? Min cykelkompis drog därför den sista biten vilket räddade mig.

Väl hemma blev jag oerhört illamående och sjukt trött. Jag vilade en kort stund och när familjen åt middag fick jag springa mellan toaletten och maten ifall jag inte fick behålla den. Denna hemska känsla hade jag i 2,5 timme efter och det var nog ett tecken på total utmattning.

Mina reflektioner:
1. Jag hade nog ätit en alldeles för liten frukost och inte fyllt depåerna maximalt.
2. Jag borde ta 0,5 mg extra kortison per timme.
3. Jag borde ha druckit Resorb (vätskeersättning) under resan.

Nu blir det två kortare cykelpass innan söndagen. Vi kommer även att lägga undan tankarna om bra tider för att bara ta oss runt på söndag. Vanligtvis fokuserar vi oss mest på lopp kring 50-60 km och därför är vi också lite för otränade för denna längd. Efter dagens pass är jag lite oroad inför söndagen men då kommer vi att cykla på 75% av vår kapacitet till skillnad från idag då jag gav max hela vägen. Det i kombination med en ordentlig frukost, Resorb och extra kortison borde göra att jag tar mig runt.

Under Tre Berg hoppas vi och tror att många vill skänka pengar till föreningen och frågar oss mycket kring diagnosen.

...orken och kraften tog slut!

Efter förra veckans 187km tömde jag nog det mesta ur kroppen. Idag har jag varit oerhört trött och sov en timme efter arbetet. Jag tog ändå en kort runda i regnet på 21km men jag var trött och kraftlös. Nu blir det vila tills på fredag för att återhämta mig.

Blodsockret har sedan i söndagens runda på 65 km legat på runt 2-4 och jag har tryckt i mig mat. Det låga blodsockret beror främst på att jag blir insulinkänslig vid träning men kan också bero på att min kortisolmängd i kroppen förbrukats mer än normalt. Två faktorer som påverkar blodsockret så nu måste jag se upp. Det får bli en helgardering med extra kortisol och mindre träning tills på fredag.

TreBerg på 90 km är snart och då måste jag vara i toppform. Jag är lite orolig över längden och hur mycket kroppen kommer att klara. Hur ska jag klara runt 2:45 tim i mitt högsta tempo med mängden kolhydrater, kortisol och salt? Salt måste jag också få i mig eftersom min kropp inte reglerar det själv utan även det tar jag tablett för. För lite salt och jag får lågt blodtryck och symptom efter det. I sämsta fall kräks jag under loppet och då är det förmodligen en Addisonkris. Då är kortisolet (stresshormonet) helt slut i kroppen och blir ett livshotande tillstånd. Därför måste jag se upp och ta extra kortisol också. Min plan är att ta 0,5mg per timme. Jag SKA klara det :)

Idag gav jag max!

För att veta hur min ork och fart är försökte jag mig på att ge järnet hela rundan idag. Jag cyklade tills kroppen sa att det inte gick hårdare. Medel blev 33,7 km/h och det får jag vara nöjd med. På lördag är det Tjörnrundan och nu ska jag vila för att samla kraft fram tills dess. Rätt eller fel vet jag inte men jag hoppas cykla över 35 km/h i medel...

Syftet är att visa att vi kan cykla med Addisons sjukdom, göra diagnosen och Svenska Addisonföreningen mer känd och att samla in pengar.

Trött men glad

En filmscen från vår kommande film Cyclingforlifemovie.com. Foto: Martin Wallgren

Senaste tiden har jag varit sjukt trött. Besök på akuten och blodprover på vårdcentralen för att fastställa vad tröttheten beror på. I avvaktan på svar cyklar jag ändå i hopp om att bli piggare efter rundorna. Att ge sig ut, bita ihop och ändå överväga att cykla när man är så trött så man hade kunnat somna på en minut eller sova 14 timmar per dygn. Något fel är det... Målet är ändå 10 mil i veckan för att hålla igång och än så länge har jag lyckats. Kortison, Levaxin och Insulin har varit ok men blir ändå bättre mha träningen.

Vi fyra cyklister i Team Addison på väg...

Igår var vi på den nya motorvägen i Tanum och med tillstånd från Skanska hade vi 7 km helt för oss själva. Team Addison och ett filmcrew gjorde att vi fick fantastiska filmbitar och bilder till vår film. En del foton kommer att användas i samband med när vi cyklar lopp och i media. Vi var 4 cyklister, en chaufför, en B-fotograf samt filmaren Martin Wallgren som gör magi med kamerorna.
För mer bilder: https://www.facebook.com/teamaddison1

Egen motorväg att använda till filmning (E6). Tack till Skanska!

Grymma hjul

Foto: www.martinwallgren.com och hjul från #tomtrickracing

Igår testade jag de nya hjulen på min kortrunda. När jag är i form och allt stämmer brukar jag ligga runt 31,5 km/h. Med de nya hjulen högprofilshjulen blev hastigheten 33 km/h och WOW. De är grymt sköna att cykla i och nöjet att cykla gick ett steg till :) På eftermiddagen stack jag och min kompis Martin ut och fotograferade/filmade lite till vår film. Dock var det svinkallt i kortbyxor men bilderna blev fantastiska.

Idag känner jag mig lite "nere" och det beror förmodligen på att jag förbrukat en del kortison under veckorna. Mängden jag har ska fungera bra i vardagen men allt jag gör därtill drar ner på mängden i kroppen. Därför får jag fylla på extra kortison ibland. I morgon hoppas jag på en 60 km-runda.

Salve!

En bra vecka trots svullnad

Under veckan har jag kunnat cykla 189 min och 93,63 km. Jag är jättenöjd eftersom jag på mornarna varit svullen runt ögonen och känt mig sjukt trött i kroppen. Det känns lite som kroppen inte varit i balans med medicinerna. Efter varje cykling upplever jag att det blir som en reset, blodsockret blir stabilt och kortisonet, salttabletter, levaxin osv jämnas ut och gör att jag kan må bra.

För att få cyklingen att passa in med mitt arbetsschema och för att få återhämtning kan jag oftast cykla måndag, onsdag, fredag och söndag. Målet är drygt 10 mil per vecka. Dagens pass på 4,8 mil var lite blåsigt med 8 m/s och 8 +grader. Jag och Peter cyklade från Munkedal, Rotviksbro, Torp och gamla E6 tillbaka till Dingle. När jag hade 2 km kvar fick jag punktering och bar cykeln hem. Hela världen rasade.. HUR ska jag hinna fixa däck på en dag?? Jo, jag hittade järnflisen i däcket, bytte slang och vips så funkade allt igen.

Vi hörs snart igen!

En bra vecka med grymt pass

Under veckan har jag kunnat cykla/träna måndag, onsdag, fredag och söndag. Det har gett mig ett fint blodsocker under hela veckan. Däremot har jag haft en sjuk trötthet och tagit lite extra kortison för att orka. Nackdelen har varit att jag svullnat lite runt ögonen men tagit mig igenom dagarna.

Veckans pass har legat på ungefär 4 grader och blåst ganska bra. Träningen har ändå gjort att jag börjat komma in i cyklingen bättre och bättre. Idag söndag cyklade jag ihop med två andra i Team Addison, Peter och Mattias. Adrenalinet innan start gjorde att jag gick ut lite för hårt. Vanligtvis brukar jag ta det ganska lugnt den första milen för att sedan öka farten ordentligt. Idag var jag sliten redan efter två mil och fick kräkkänslor men efter att kollegorna saktade ner lite kunde jag återhämta mig och komma igen. Vinden på ca 7-14 m/s och 6 grader gjorde passet slitsamt. Vi hjälptes åt att dra för att komma igenom motvinden och på vägen hem flög vi i 45 km/h på raksträckorna. Längden var på 47 km och medelhastigheten blev 30,5 km/h vilket jag är extremt nöjd med. Blodsockret låg på 7 vid start och 5 när jag kom hem. Summa sumarum blev det under veckan 126 km och 256 min på cykel.

Jag har gett upp hoppet om att hitta sponsorer till Addisonföreningen som vill stötta och investera i välgörenhetsramen men den är ändå så viktig att jag nu säljer saker privat för att kunna köpa in en. Ramen kan ni se i inläggen nedanför. Team Addison kommer att uppmärksammas i samband med loppet TreBerg bland annat. Hur kan man göra en diagnos mer känd i cykling än att ha en ram som talar om diagnosen. Visa att man trots muskelvärk, trötthet, orkeslöshet kan cykla, hur ont det än gör ibland. Har du en krona som du vill skänka får du gärna höra av dig eller betala in till Svenska Addisonföreningen på BG 5969-7011

Veckans pass:

På G med nya tag

Den senaste veckan har jag kunnat cykla nästan varannan dag. I helgen som gick blev det varje dag men det gjorde att kroppen blev helt kass och jag fick vila en dag extra. Jag cyklar främst för att jag KAN cykla. Det gör att jag bara vill mer och mer samtidigt som kroppen stretar emot ibland. Kortisonet blir inte tillräckligt vid för mycket träning och det påverkar blodsockret och en extrem trötthet och uppgivenhet blir tydlig. När jag är inne i ett flyt och cyklar ligger blodsockret klockrent och jag mår såå bra.

Jag vill så mycket mer än kroppen räcker till och sjukdomsbilden gör att jag behöver mer återhämtning än normalt. Dock är jag så glad över att ens kunna cykla till skillnad från så många andra som inte kan det. Jag vill visa att trots tre kroniska sjukdomar KAN man träna och att ALDRIG ge upp. Hoppet är det sista som får överge någon. Träningen gör att jag ändå får bra värden och kan vara aktiv. Oerhört många jag både känner och läser om med kroniska sjukdomar som mig är så dåliga att de inte kan träna. Själv är jag övertygad om att just det är problemet, att de inte är aktiva. Varför kan jag träna?

För tillfället kämpar jag och sliter för att kunna investera i en ny ram till Team Addison. Den kommer att sprida så oerhört med reklam och kommer att nå ca 10 000 pers innan den ens nått cykelloppen pga alla sociala medier. Ni får en bild på reklamramen:

Cykla + cykla + vila = livskvalitet

Ok helg

Efter förra veckans förkylning kom jag igång igen. I fredags var jag trött på att vara förkyld och tänkte att det får bära eller brista för att komma igång med träningen igen. Jag tog en runda med racern på 21 km och det kändes skumt att vara igång igen. Känslan i kroppen sa att jag nog kunde ta en likadan runda på lördagen vilket jag gjorde. Det går inte så fort, 28-29 km/h vilket är 3-4 km/h för långsamt men efter att jag pratat med min cykelpartner påminde han mig om att det var så förra året vid samma tidpunkt.

Söndagen bjöd på högt blodsocker efter att jag ätit fiskpinnar och potatis och det gjorde mig helt matt. Jag sov på eftermiddagen och var helt orkeslös och det slår helt ut kroppen. Jag visste samtidigt att det ska bli hårt väder på måndag och därför ville jag absolut ut en runda... Sagt och gjort, i början var det TUNGT för kroppen med ett blodsocker på 13 men allt eftersom dalade det och väl hemma låg det på 5. Rundorna är korta (21 km) men klart bättre än inget alls och ett sätt för kroppen att komma igång efter vintern. Jag har förmånen att kunna träna vilket jag tänker på varje gång. Att ändå ha armar och ben och bara kroniska sjukdomar gör en oerhört tacksam.

Jag tänker, tänker, funderar och grubblar och HOPPAS varje dag att någon sponsor kan se och förstå hur viktig cykelramen Svenska Addisonföreningen behöver är. Att på så vis synas oerhört mycket och sprida all den information via den är ovärderlig. Att visa att man kan vara AKTIV och aldrig ge upp! Många organisationer med vanliga diagnoser suger åt sig alla sponsorer och pengar vilket gör att små föreningar inte har en chans... Jag hoppas ÄNDÅ att någon förstår och inser behovet och hjälper till. REDCHILLI stöttar Addisonföreningen med denna fantastiska ram genom att annat pris. Det är samma ram/leverantör som till Team Rytger i Danmark. 

Gym med GoPro

I förra veckan blev det en investering av en GoPro3 Black för att få coola bilder/filmer från träningen. Givetvis får man testa och prova och lära sig redigera. Än så länge experimenterar jag med att hitta och klippa rätt i filmen. Det går sådär men ett resultat blev det iaf.

Jag fortsätter nog ett tag till på gymmet. Varannan dag och ca 45 min blir det. Spinning 30-35 min och sittande bänkpress i tio min.

 

Härlig decemberrunda

Dagens MTB-runda bjöd på SOL och ganska svag vind. Ett fantastiskt väder helt enkelt! Denna runda är väldigt kuperad med mycket backar som blir till perfekt intervall. Under morgonen hade jag ätit lite för dåligt och druckit för mycket kaffe så kraften i kroppen kände jag aldrig... Det var segt under hela rundan men jag tror det är toppenbra att känna så inför sommaren på racern. Det SKA vara trögt, tungt och helst lite tråkigt. Under rundan cyklade jag förbi sjöar, blöta vägar, 1 dm snö, vind och vindstilla områden och mycket annat. Väl tillbaka fick jag blodtrycksfall så det svartnade för ögonen men jag tog det lugnt och drack Resorb. Nu är jag cool igen :) Lite väl korta rundor men jag känner att det ger mig mycket och är fullt tillräckligt. För min del är det bättre att cykla ofta.

Gav mig iväg med ett blodsocker på 6 och efter ca 50 min låg det på 5 = perfekt!

Oerhört tung träningsvecka

Träningsveckan har varit oerhört tung. Främst beror det på att något inte är bra i kroppen. När jag cyklar har jag ovanligt hög puls vilket gör att jag inte orkar att cykla snabbare/hårdare. Pulsen ligger runt 163 och jag brukar ligga runt 150-160 med massor kvar att ge men inte nu... Jag har en föraning om att det kan vara levaxinmängden som spökar. Jag har även svullnat lite runt ögonen och är extremt sliten i kroppen. Jag har svårt att somna, vill sova mycket med ett ständigt tryck på bröstet. Dock vet jag att om jag ändå klarar träna blir det så mycket bättre för blodsockret. Det blir att ta prover snarast för att få svar...