Högt blodtryck

Den senaste veckan har jag som sagt märkt mer och mer av högt blodtryck. Det är tyngre att anstränga sig och jag blir fortare utmattad. Igår på spinningen låg jag högt (för min del) hela passat i puls och det kändes påtagligt. Jag kände emellanåt att det snurrade lite i huvudet men framför allt ett tryck över bröstet. Jag har känt det mer och oftare vid olika tillfällen i vardagen och därför kontaktade jag Sahlgrenska idag och min fantastiska doktor. Han var säker på sin sak och att det beror på för hög levaxindos. Om en vecka efter provtagningen kan jag nog minska dosen och känna mig ok när jag spinner det jag orkar, över bröstet iaf.

Träningen gör att jag direkt märker när något inte är ok i kroppen. En klar fördel att ha lärt känna kroppen så pass att genom åren med träningen. Hade jag inte tränat hade jag kanske inte känt eller  märkt av om något var fel lika snabbt. I morgon tänkte jag ändå jogga och på onsdag blir det ett spinningpass igen. Det var inte farligt för hjärtat att träna utan jag skulle ta det lite lugnare om jag märkte av något.

Vi hörs snart igen!
Bifogar en bild från senaste passet där många från Team Addison dök upp!

Trött men aktiv

Martin Norrman, Foto: Martin Wallgren

 

Efter arbetsdagen är jag oerhört sliten även om jag inte arbetar lika långa dagar som de flesta andra. Jag sover ofta en stund varje dag efter arbetsdagen för att orka kvällen men framför allt att träna. Ibland cyklar jag med trötthet och då blir jag pigg efter en stund men att konstant vara trött... Jag funderar hur andra orkar vara vakna en hel dag med all stress ändå tills kvällen? Hur känner de sig och varför orkar de?

Jag tror mer och mer på att det kan bero på mina diagnoser eller felmedicinering. Oavsett MÅSTE jag cykla minst varannan dag för att jag kan och för att värdena blir fantastiskt fina. Oftast perfekt blodsocker, kortisolnivån verkar ok om man ser till att jag sällan är svullen i ansiktet, blodtryck, puls mm.. Att cykla med extrem trötthet är hemskt även om jag vet att det blir bra efter en stund. Att bara ta på sig kläderna är tröttsamt, det känns i stunden meningslöst, dålig lust och mycket negativt men då försöker jag stänga alla känslor... det blir ju bra efter en stund med hård kamp mot tröttheten. Som sagt, cyklar jag mår jag bra och mår jag bra kan jag cykla.

Under rundorna hinner jag även drömma och tänka i massor av något jag drömt om länge... Dura Ace gruppset!! Åååååå vilka härliga tankar ;)

På G igen

Igår blev det en kortrunda i ösregn med en av killarna i teamet. Jag låg efter honom och tog det lugnt bara för att komma ut. Det var en bra lösning och jag låg i en relativt låg puls runt 130-140. Idag känner jag mig piggare än jag gjort de senaste två veckorna. Fortfarande tät men inte tung i bröstet iaf. I morgon hoppas jag på en lång runda för att känna på orken.

Ledsamt med våra cykeldräkter som många vill köpa och som vi har slut på. Därför blir det svårt att uppmärksamma välgörenheten och göra Addisons sjukdom mer känd.

Foto: Martin Wallgren

Jag mår SÅ bra av träning

Jag är så glad att jag själv vet, känner och förstår hur viktig träning är. Det gäller att upptäcka och märka effekterna för att ändå träna under jobbiga stunder. Addisons sjukdom, diabetes och giftstruma = diagnoserna och värdena blir otroligt fina av träningen samtidigt som man blir positiv, får ork och längtar tills nästa träning. Träningen är som en stor godispåse för mig, jag längtar tills nästa träning medans andra väljer andra alternativ. Därför är jag så tacksam att jag hittat mitt "godis". Jag önskar att fler med diagnoser börjar för att upptäcka detta. Jag vet att utan träningen så blir det en nedåtspiral som är svår att ta sig upp ur. Man ser negativt och hinder istället för att vara positiv och se möjligheter.

Varje cykelrunda ställer jag in insulinpumpen två timmar innan. Det gör att jag oftast kan cykla iväg med ett blodsocker på 5-7, cykla i 1-2 timmar i 100% för att sedan komma hem helt slut men med ett bs på runt 4.

Kortisonet laborerar jag oerhört mycket med och gjort i flera år. Jag har varit på träningsläger för att mäta ut rätt mängd för att klara den höga fysiska belastningen under träningen. Jag kom då fram till att ta 5mg extra hydrokortison per timme när jag cyklar med puls 160, dvs det jag orkar. Jag fyller även på med extra salt när jag äter pga oerhörd förlust av salt när jag svettas. Tar jag inte extra kortison vid varje cykelpass blir jag mer orkeslös efter några ggr men fyller då på med 20mg under någon dag. Mitt mål under 2015 är 500 mil och minst 10 mil i veckan. Även i år kommer jag att cykla i de cykeldräkter jag tagit fram för Team Addison som representerar Svenska Addisonföreningen och uppmärksamma det.

Levaxinet för giftstruman verkar stämma bra nu. Trycket över bröstet som jag hade hela hösten är borta och jag kan ge 100% igen.

Jag kan cykla när jag mår bra och mår jag bra kan jag cykla!
Träning är LIVET!!

Bätte och bättre...

 

För varje kortpass jag cyklar känns det ändå bättre och bättre i bröstet än tidigare. Möjligen börjar den ändrade levaxinmängden göra sin verkan. Pulsen har gått ner något och det är positivt.

Dagens kortis var efter en natt med "orkan", hagel, snö och regn. Jag trodde det skulle bli farligt på grusvägarna med snöslask men de var ganska rena pga det ändå var sju grader varmt. Jag är så glad över att inte snön har kommit än vilket gör att man ändå kan vara effektiv och få ut träningen på MTB.

Idag vet jag att Svenska Addisonföreningen har beställt nya cykeldressar för Team Addison och det ska bli kul att följa upp hur layouten blir. Jag är även nyfiken på de kommande högprofilshjulen jag ska få med ett eget tryck på sidorna.

Jag försöker fortsättningsvis cykla korta pass varannan dag för att känna och se förändringarna i kroppen och levaxinmängden.

Livet vänder och går framåt

Nu har jag cyklat MTB varannan dag under några veckor. Det känns bättre och bättre i kroppen även om pulsen fortfarande är lite för hög. Dagens runda blev på drygt två bil i ett tvågradigt väder men det kändes ändå ok. Friheten är fantastisk under rundorna trots allt.. man går in i en rytm, ett vakuum som får mig att glömma alla "problem" för en stund. Jag tror min ökade levaxinmängd börjar göra gott.

Igår anmälde jag och min kompis oss till motionsloppet Tre Berg i slutet av september nästa år. Det kommer att bli många lopp innan dess men detta ska bli kul att testa. För att klara nio mil med alla diagnoser måste jag beräkna och se över tablettmängderna, insulinpumpen osv osv men jag är helt säker på att jag kommer att klara det :) Målet är även att ligga över 32 km/h och med aerohjul hade jag nog gjort det. Får nog bli en investering framöver!

Bifogar en bild på en ascool asssaver som Svenska Addisonföreningen säljer för 100:- st och ALLT går till välgörenhet!

Uppgiven

Veckan har varit tung ur medicinsk synvinkel och jag har varit oerhört trött i kroppen. Slaviskt nog måste jag träna för egen självdiciplin, bekräftelse och nytta. Idag hade jag tänkt en längre runda men kroppen sa nej, nej och NEJ. Jag tänkte att det är bättre med ett kort pass än inget alls. Det blev 16 km men kroppen var tung, värk i benen, ordentlig yrsel på hemvägen och lågt blodsocker. Jag måste försöka lyssna på kroppen men samtidigt är jag rädd för att tappa för mycket styrka om jag inte cyklar kontinuerligt.

Levaxinmängden som gjort att jag har haft tryck över bröstet, hög puls och muskelsvaghet har jag ökat men den har inte kommit i rätt nivå än.

Glädjen är att kunna drömma i allt elände och diagnoser.. Cykelfreaks som man ofta blir när man cyklar mycket har jag grävt ner mig i lite fräcka cyklar man drägglar över.. Drömmen om en Bianchi Oltre, Pinarello Dogma eller många andra skönheter vet jag aldrig blir sann men som sagt, drömmar ger hopp och är helt gratis. Det hade varit kul att kunna få visa upp en sån skönhet i www.cyclingforlifemovie.com

Muskelsvaghet

De träningar jag genomfört på sistone blir något bättre efter att jag ökat levaxinet. Trycket över bröstet avtar sakta men säkert men jag är fortfarande oerhört trött. Jag sover mycket och de senaste kvällarna har jag lagt mig för natten klockan 19. När jag vaknar runt 08 är jag ändå trött och muskelsvagheten som beror på levaxinet hoppas jag snabbt blir bra igen. Det är segt att träna men det går!

Äntligen ett svar på utmattningen

Igår tänkte jag ta en 37 km-runda med racern men det blev 21 pga hög puls och att jag kände mig utmattad. Idag fick jag reda på att jag har för låg ämnesomsättning för giftstruman (Graves sjukdom) och måste öka levaxinmängden. Jag är glad över beskedet eftersom trycket i bröstet, svullnaden runt ögonen, tröttheten, yrsel, koncentrationssvårighet och utmattningen  beror med all sannolikhet på för lite mängd levaxin. Ska nu öka från 100mg till 125mg.

Jag fick även reda på att mitt Hba1c (diabetes 1) i blodsocker gått från 51 till utmärkta 48 mmol/mol. Det innebär i det gamla värden att det gått från 5,9 till 5,6. Det kan jag nog tacka både insulinpump och all cykling för.

Gällande min Addisons sjukdom är allt oförändrat.. Nu hoppas jag att levaxinet ska börja verka så jag får cykelorken tillbaka!!

Jag kommer aldrig att ge upp...

Överlycklig cyklare

Jag är så oerhört glad över att kunna cykla! Även om kroppen är ur balans så kan jag ändå sitta på cykeln. Många har olika handikapp eller orsaker och inte har samma förmån att kunna cykla och därför kan jag inte klaga någon gång. Jag är sjukt tacksam över att mina tre diagnoser bara är kroniska och går att behandla. Dock har kroppen varit lite taskig emot mig den senaste månaden. Tryck över bröstet med en känsla som jag gissar en person med astma upplever ibland. Igår fick jag söka vård då jag kända att andningen blev tyngre. Till slut hamnade jag på akuten men alla prover var bra?? De uteslöt lunginflammation och propp i lungen + allt annat. Känslan över bröstet finns ändå kvar!?

Idag bet jag ihop och cyklade tre mil. Tung andning och seg men det gick ändå! Inget är någonsin omöjligt! Nu får jag köra lite korta pass fler ggr istället i ett suveränt träningsväder så här i november. 16 +grader!?!? kan man inte klaga över :)

Distans:	26.91 km
Tid:	47:45
Medelfart:	33.8 km/h

Har suttit och designat lite på en DRÖM...

Oerhört tung träningsvecka

Träningsveckan har varit oerhört tung. Främst beror det på att något inte är bra i kroppen. När jag cyklar har jag ovanligt hög puls vilket gör att jag inte orkar att cykla snabbare/hårdare. Pulsen ligger runt 163 och jag brukar ligga runt 150-160 med massor kvar att ge men inte nu... Jag har en föraning om att det kan vara levaxinmängden som spökar. Jag har även svullnat lite runt ögonen och är extremt sliten i kroppen. Jag har svårt att somna, vill sova mycket med ett ständigt tryck på bröstet. Dock vet jag att om jag ändå klarar träna blir det så mycket bättre för blodsockret. Det blir att ta prover snarast för att få svar...

Perfekt pass i värmen

Idag var jag oerhört pigg efter arbetet och behövde inte sova. Jag var sugen på träning då vädret var fantastiskt med varma vindar och ganska svag vind. Jag fick dock vänta en stund innan cykelrundan eftersom jag ställt in insulinpumpen två timmar innan för att strypa insulinmängden till -90 (basal). Det innebär att jag bara har 10% kvar av normal mängd insulin i kroppen och det i sin tur gör att blodsockret ska stiga HÖGT precis två timmar innan inställningen. Blodsockret låg på 9 vilket var perfekt och jag åt både en rejäl portion pasta och en bar innan jag gav mig iväg. Blodsockret låg bra och efter 1,5 timme och hemma igen låg det på 5. SÅ bra!! Pulsen gick inte heller speciellt högt utan runt 150 hela vägen.

Värmen gjorde att jag drack sockertjära för att fylla på kalorierna vilket också fungerade. Det blev ca 5 dl vatten blandat med dextropur. Jag svettades som en gris och när jag gick av cykeln kände jag mig nyduschad av svett. Jag har druckit vatten hela kvällen och kommer att dricka Resorb (vätskeersättning) för att få i mig salt och övriga förlorade ämnen. Plenadrenet (kortison) har jag inte ätit extra på länge utan avvaktar för symptom på för lite i kroppen. Anledningen är att det är skadligt med för mycket och då får jag hellre avvakta.

Jag låg på hög kadens och det blir både lättare och snabbare hastighet. Idag blev det helt ok med dryga 32 km/h. Dock är jag aldrig, aldrig nöjd utan vill bli snabbare!!

GöteborgsGirot 2014

Team-Addison samlat innan start!

Äntigen var det dags för dagen med stort D. Nu hade jag tränat hela vintern och väntat på GöteborgsGirot 2014. Det var lördag morgon den 3 maj… +13 grader, svag och kall vind.

Jag hade packat klart under fredagskvällen med alla saker som skulle med. Därför stod jag bara upp och åt gröt innan vi åkte mot Göteborg klockan 08:00. Jag åt havregrynsgröt och blodsockret låg på runt 7 hela förmiddagen. Vi kom in till Ullevi klockan 09:30 och följde parkeringsskyltarna och hade turen att få parkering under Ullevi. Precis när vi åkt under stängde de av parkeringen för alla andra J

Jag bytade om och sänkte insulinpumpen klockan tio till -80%. Nu var det två timmar kvar innan start och vi fördrev tiden tillsammans. Klockan 11 tog jag en bar med majsmjöl som jag fått av sjukhuset och strax därpå började blodsockret stiga långsamt från 8 och uppåt vilket blev ett orosmoment. Min plan var att bs skulle ligga på sju och att jag skulle äta pasta en halvtimme innan start..jaja..

Klockan blev 11:30 och blodsockret låg på tolv med en pil uppåt. Jag var lite seg i kroppen och förstod att mina förutsättningar bara blev sämre och sämre. Jag kunde inte få i mig pastan som även skulle ha varit min lunch pga baren utan tog bara en kortisontablett. Vid start klockan 12 låg bs på 14 och jag kände hur tungt hjärtat slog. Vi började cykla iväg från Ullevi och eftersom jag hade anmält mig till den andra startgruppen började jag jaga för att komma långt fram. Dumt gjort eftersom kroppen redan arbetade med ett högt blodsocker. Jag och min team-kompis Peter jagade oss fram i fem km innan alla cyklister sakta men säkert började dras isär. Jag var lite törstig men kunde inte dricka något eftersom jag bara hade söt dricka med mig.

Vi åkte i ett statslandskap med hur många svängar, kringelikrokar, farthinder och smala gångar som helst. Bra förutsättningar för olyckor så jag höll ögon öppna både bakom, sidan och givetvis framför. Jag försökte se håligheter och annat i vägbanan och undvika grus som låg här och där. Under halva loppet försökte jag köra ganska hårt men vid Älvsborgsbron insåg jag att jag inte orkade mer. Min Team-kompis Peter hade dragit iväg för längesedan och jag tänkte att han säkert skulle gå i mål 30 min innan mig. Jag var glad att någon av oss kunde hålla sig lite längre fram!

Blodsockret låg fortfarande på 14 och jag tänkte bryta. Jag mådde oerhört dåligt och kunde fortfarande inte dricka. Hade jag druckit min vätska hade bs blivit ännu högre. Därför tog jag det lite lugnare och tänkte att jag är glad om jag tar mig i mål. Efter 5 mil stannade jag snabbt och tog lite insulin. Det gick ca 15 min och sedan hörde jag hur pumpen larmade att blodsockret började sjunka. Vid den tiden var jag trött. Banan hade tagit ut sin rätt med alla svängar och korta men branta uppförsbackar. Nu vågade jag äntligen dricka lite!!! När det var ca 1,5 mil kvar cyklade vi genom ett oerhört vackert skogsområde med grus. Där började det krampa lite i lårmusklerna vilket jag aldrig varit med om tidigare. Det visade sig att det gjort det även för mina Team-kompisar. Det gick framåt och jag tänkte hela tiden.. hur ska jag orka??

När det stod 65 km på min Garmin kändes det underbart! Nu visste jag att jag kunde börja se efter Ullevi. Vi hade då kommit in i ett mer centralt statsområde och poliser och vakter dök upp på fler och fler ställen. De hade iof stått längst hela banan och det var fantastiskt bara det. När det var 500 meter kvar stoppade nog säkert 15 vakter och poliser trafiken för att jag och några till skulle kunna ta den sista svängen mot Ullevi säkert. In mot och på Ullevi var jag själv och det var så obeskrivligt härligt att ändå kunnat ta sig tillbaka. Det första jag gjorde på Ullevi var att kolla blodsockret som låg på 5 och NU kunde jag dricka MASSOR!!!! 

Jag fick tiden 2:16, Peter 2:15 (plats 310 av 1700) och Öyvind 2:30

Äntligen, äntligen, äntligen i mål!

Vid start hade jag startat en app i min mobiltelefon som jag hade på ramväskan. Det gjorde att mina nära och kära hemma och släkt i Oslo kunnat följa mig varje meter längst loppet. Det gjorde mig oerhört glad, häftigt!. En kusin med flickvän såg jag även vid starten och det blev också en stor höjdpunkt. Under förberedelserna hade två av oss tre i teamet med oss familjer vilket gjorde att mycket runt om blev mycket lättare.

Ett härligt pass

Idag blev det en runda med Peter som planerat. Kallt väder med 12 grader, ingen sol och blåsigt. Vi gav oss iväg på en 4 milsrunda och efter en stund började det regna lite vilket gjorde allt som låg på vägbanan geggigt. Koskit och lera efter traktorerna skvätte överallt. Vi hade en ok fart och jag måste träna mer i uppförsbackar då jag tappar en del där. Summa sumarum var det en bra runda med bra tid på 31 km/h.

Efter att jag kom på varför blodsockret sjunkit under en lång tid visste jag vad jag skulle göra för att må bra under cyklingen. Jag började med att ställa in insulinpumpen på basal -80% klockan 09:00. Då låg blodsockret på 5. Klockan 10:30 låg blodsockret på 8 och då tog jag 10mg extra hydrokortison (som gör att blodsockret håller sig uppe). Samtidigt åt jag pasta och tog ingen insulin.

Klockan 11 prick cyklade vi iväg och då låg bs fortfarande på 8. Efter ca 40 min hård cykling och puls på runt 160 låg bs på 12 vilket var kanon!! Vi körd på och efter 1:15tim var vi tillbaka och då låg bs på 7= HELT fantastiskt!! Under veckan hade jag även köpt en liten ramväska från Rose som jag la en trådlös CGM-mottagar i. Istället för att försöka få fram pumpen från ryggfickorna har jag en sändare som jag kan se och som larmar. Den lade jag överst i ramväskan och dragit upp kedjan. Med mörkret i ramväskan kunde jag trycka på mottagaren och se hur blodsockret låg hela tiden. Detta underlättare oerhört samtidigt som jag i tid kan justera blodsockret.

Dessutom hade jag fått ett sms när jag kom hem att lådan med våra cykelkläder hade kommit. 5 cykeldressar och lika många värmetröjor. Det blir perfekt för fotografering i morgon om Peter kan för att ev synas i GT inför Göteborggirot. Sponsorerna får oerhört bra reklam och mycket mer än en annons. Det känns väldigt bra att kunna ge tillbaka MYCKET reklam eftersom de inser värdet av att hjälpa oss! Sponsorer på denna värmetröja är Sjöhaga El i Hällevadsholm och Bohus Bergsprängning i Hedekas♥

I morgon får det bli vila!

Uppgiven

Jag funderar på varför jag jagar och har jagat bättre km-tid och hastighet? Givetvis för att bli snabbare och en bättre cyklist men är det värt det för min del? Planera sex timmar före varje cykelpass för att få alla tre sjukdomar att stämma och ändå inte bli snabbare!? Jag håller en genomsnittlig tid på 30 km/h och det för duga. Jag kommer iaf fram någorlunda snabbt och pulsen är ändå ganska hög. Vi får se vad det blir av det hela. GöteborgsGirot kommer att bli en oerhörd utmaning för min del. Jag lär få ta extra kortisol men jag är väldigt orolig hur jag kan få blodsockret att klara det när det inte gör det under 1/3 av samma distans idag? Hoppas allt stämmer denna dag och att jag kan få en ok tid.

Under de senaste två veckorna har jag varit förkyld. I lördags kände jag mig ok och körde 2 x 2 mil. Meningen då var att ta en 4 milsrunda men efter att ha väntat på att insulinpumpen skulle göra att blodsockret skulle gå upp i fyra timmar och det ändå inte gjorde det fick det bli två korta. Ett pass på förmiddagen och ett på eftermiddagen. Ju kortare pass, ju mindre planering och tänk då 7 mil för min del. Idag är jag superförkyld igen och jag äter extra kortisol och blodsockret är lite upp och ner. Jag hoppas bli kry tills helgen så jag kan köra några gånger då igen.

Behöver bättre cykelglasögon

Dessa drömmer jag om...

För ett tag sedan köpte jag ett par glasögon (dhb) men tyvärr blir det imma på dem allt för ofta. Nu har jag sett ut ett par men priset är på 1250:- vilket gör att jag får avvakta. 

De senaste träningarna har fungerat bra. Pulsen har varit ok och tiderna också. Nu har jag mått tillräckligt bra för att kunna cykla 2,1 mil varannan dag i två veckor. Givetvis har jag mått dåligt, varit svullen runt ögonen och sovit massor men det har ändå gått väldigt bra. Träningen har jag varvat med att leta sponsorer till Svenska Addisonföreningen men det känns hopplöst ibland. För att kunna sprida information måste vi synas men det går inte utan ekonomisk hjälp. Jag har nog frågat ca 50 företag den senaste veckan och ingen av dem har varit speciellt intresserade. En orsak är nog att diagnosen är ovanlig och för att någon ska "nappa" behöver de nog en personlig relation till detta. Vi hade kunnat gjort så oerhört mycket och verkligen kunnat förändra livssituationen för många med diagnosen men som sagt går inte det utan hjälp. Vi har några som hjälpt oss sedan tidigare och tack vare dem kan vi nå ut till ca 1000 personer som inte visste om diagnosen innan. 

I morgon hoppas jag kunna cykla lite drygt tre mil på mtb. 

UNDERBART!!

Team Addison

Efter dagens arbete var jag jag helt slut! Jag kunde inte göra något utan ville och kunde bara tänka på att få sova. Jag fick 45 min sömn viket gjorde att jag piggnade till igen och fick ork. Jag hoppade på mtb och körde 2,1 mil i ÖSREGN med lätt vind. Efteråt är det en oövervinnerlig och härlig känsla som jag kan leva gott på ikväll. Pulsen verkar ha blivit normal igen vilket var skönt. Då vet jag att medicineringen förmodligen stämmer.

Igår var jag på återbesök på sjukhuset med bara positiva resultat. Ett perfekt medelvärde i blodsocker de tre senaste månaderna osv. Jag är övertygad om att kroppen är i symbios med träningen som ger de bra värdena. Visar Team-Addisons cykellogga och dagens pass.

Kort pass är bättre än inget alls!

Pga fullt veckoschema fick det bli ett kortpass idag. 10,9 km på 29 min fick duga! Tungt, kladdigt och isigt på grusvägen/asfalten men jag är ändå nöjd. Jag har fortfarande onormalt hög puls och det måste jag kolla upp med läkaren vad det kan bero på. Jag misstänker att någon av medicinerna spökar. Jag var även runt och frågade efter sponsorer strax innan jag skulle börjar mitt arbete idag men det resulterade i dåligt gensvar. Därför är jag oförglömligt tacksam till de fantastiska företag som valt att samarbeta med oss. Deras stöd betyder som jag skrivit tidigare så oerhört mycket mer än någon någonsin kan föreställa sig.

Konstigt tungt

Dagens pass blev aldrig någon njutning. Jag brukar känna mig sugen på cykling och komma in in kadensen efter en stund. Idag var det mest en pina med hög puls genom hela passet. Kan bero på att jag cyklat för lite den senaste tiden och hoppas att det vänder. Jag laborerar inte med medicinerna utan avvaktar på nytt kortison i mars. Ganska ok km-tid med en 16 kg mtb och jag hoppas min nya Lapierre-racer ska ge mig en km-tid på över 33 km/h och HELST 35 eller mer...

Nedstämd

 

Under den gångna veckan har jag varit förkyld. Det har gått åt mer kortison i kroppen vilket påverkar mig både fysiskt och psykiskt. Jag har värk, det mesta känns tråkigt och jag är väldigt negativ. För att motverka denna känsla har jag tagit extra salttabletter som påverkar saltmängden och blodtrycket i kroppen samt extra kortison. Salttabletten (Florinef) påverkar även den alldagliga känslan. Efter att jag tagit extra medicin brukar det vända igen och det finns inget annat som skulle göra mig nedstämd.. Hoppas det vänder snabbt så man kan cykla igen ;)