Så länge jag cyklar och cyklar jag mår jag oförskämt bra! Jag är lyckligt lottad att kunna ta på mig cykelkläder varje gång, sätta mig på sadeln och ge mig ut i friheten trots diagnoserna. 8 tabletter varje dag med kortison, levaxin, magnesium, blodtryckssänkande, salttablett osv men ändå må någorlunda bra. Idag var vi ute igen och medelhastigheten hamnade på 34,8 km/h och det är jag så nöjd med. Jag är ofta trött och sover för att orka men när jag väl gjort det fungerar det igen.
Under alla år med kroniska diagnoser har jag lärt mig att vara rädd om livet eftersom vi bara har och får ett. Jag har valt att göra allt för att må så bra jag kan. Därför är cykeln ett livsviktigt redskap och nöje. Jag har sparat i några år till min drömcykel men det är en liten bit kvar innan det blir verklighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar