Cyklingen är min viktigaste doktor

Förra veckan blev det 13 mil och det gjorde att jag kunde må bra trots stress på arbetet. Nu i helgen blev det tre dagar i rad och bättre kunde det inte bli.

Mästerfotograf är min kompis Martin Wallgren.

 

Ikväll blev det en ensamrunda på 37 km. Jag hade laddat med extra kortison för att orka men visste att jag skulle må bra efter rundan. Tröttheten jag får under dagaran ger mig oftast två val. Antingen sova av sig den sjuka tröttheten eller att inte tänka utan bara tvinga sig på cykeln för att vakna under rundan. Jag antar att det är endorfinerna som gör att man får en reset.

Som många av Er också vet är cyklingen så underbar. Annars hade vi ju inte cyklat? Att utöver det få så enormt fina värden i puls, blodsocker, välbefinnande, humör och ork gör inte saken sämre. För min del är ned nödvändigt eftersom man annars går ner i svackor eftersom vi med Addison måste reglera kortisonet manuellt och på känsla. Samma sak med insulinet. De senaste dagarna har jag känt hur hjärtat slår allt hårdare vissa stunder och när jag ska sova. Jag misstänker att det är giftstruman och Levaxinet som spökar. Konstigt nog känner jag inget efter en cykelrundan som idag. Summa summarum sköter cyklingen allt åt mig i kroppen, precis som en doktor :)

Idag ringde jag min mästermekaniker Anders som skulle beställa och hjälpa mig med att byta vevarm. Den var lite för lång på den nya cykeln och eftersom jag är perfektionist kan jag inte släppa tanken förrän allt är löst. Det är inga problem men kan bli bättre. Om man slår ut kostnaden på den mot livskvalité och hur magisk cyklingen är tvekar jag inte.

I dagarna designar jag pannband som föreningen ska sälja till förmån för Addison. För min del kommer jag givetvis att ha den under cykelhjälmen men går givetvis bra till löpning eller annat.