Mitt livs största utmaning

En bild på mig och Peter efter målgång!

Under många år har jag tränat löpning och cykling. Hela tiden har jag haft gränser på grund av kortisonet, insulin, Levaxin mm. Gällande cyklingen var halva Tre Berg förra året på 90 km något som verkligen var gränsfall att klara. Att hålla blodsockret bra och veta mängden kortison för att orka högt tempo..

 

Jag och en av killarna i cykelteamet har pratat om halvvättern och det var något jag verkligen skulle vilja cykla för att testa min gräns och se om jag skulle klara. Pga kosnad, tid och resa har det bara blivit prat och en liten dröm. För två veckor sedan berättade min Teamkompis M att det skulle gå ett motionslopp i Göteborg på 140 km. Jag ville direkt, vilken dröm!!! MEN, jag fick fundera i några dagar. Hur skulle jag planera och lägga upp loppet för att kroppen skulle orka? Efter timmvis av analys fick jag till slut fram ett schema som jag tänkte skulle fungera under gårdagen. Först vilade jag sedan i måndags för att fylla depåerna i kroppen och sedan såg planeringen ut som följer för gårdagen:

 

Vaknade 05:50

Kl: 06:00 - Tog 8 tabletter, Kortison, salttablett, Levaxin, blodtryckssänkande mm

Packade allt. Blodsocker på 6.

06:45 - Tog tre enheter insulin

07:00 - Åt pasta och köttfärssås i bilen

07:00 - Sänkte insulinet i insulinpumpen till -50% och inställt på sju timmar.

08:50 - Tog 10 mg Hydrokortison

08:55 - Blodsocker på 12,0

09:00 - Start på Heden

 

Med så högt blodsocker visste jag att vi kunde cykla ganska länge utan att äta. Under de första tio milen blev det 1,5 L vätska med vätskeersättning. Min blodsockermätare som jag fäst på styret gjorde att mitt blodsocker låg mellan 5-8 under 14 mil. Vid 10 mil tog jag 10 mg Hydrokortison. Tre gel blev det för att reglera blodsockret.

 

Medelhastigheten i en grymt teknisk bana med rondeller, kanter, smala banor, skogspartier, grusvägar mm gjorde att vi låg i 32 km/h de första 12 milen och sedan höll vi som sagt på att inte ta oss i mål. Det gjorde att medelhastigheten sjönk och slutade med 29,9 km/h.

 

De sista två milen fick jag kramp i fötterna och lite i låren. Jag förstod att vi druckit för lite och jag ville kräkas. Som tur var tog vi ett längre stopp vid sista vätskedepån och vårt första för att dricka 5 dl vatten, ta en halv banan och äta två bullar. Mest för att förhindra illamåendet som gjorde att jag blev tveksam om vi skulle ta oss i mål. MEN, det gjorde vi!!

 

Detta visar att man kan klara stora påfrestningar både med diabetes OCH Addisons sjukdom. Vill man kan man och det gäller nog alla om man ser till att man har rätt förutsättningar.

 

Jag är otroligt stolt över mig själv och hela Team Addison som visade upp sig under en fantastisk dag i Göteborg. Vi hade klätt oss för varmt och vid start var det ca 13 grader och när vi kom i mål var det ca 24.



Innan start

Målgång