Det har inte hänt så mycket mer än att jag följt vardagens rutiner precis som en hamster i ett hamsterhjul. Dock har jag haft fördelen av att det varit plusgrader ute vilket gjort att jag kunnat cykla med racercykeln. I helgen blev det 64 km och det är jag nöjd med. När minusgraderna varit framme har det blivit löpning.
I söndags var jag rejält nedstämd psykiskt. För att bli positiv och orka träna blev det dubbel mängd kortison. Det gjorde gott men jag fick molande värk i benen och sömnproblem som gjorde att jag inte kunde somna förrän kl 01 i natt.
Allmänt är den mörka årstiden tillräckligt tung och jag måste vara extra vaksam om tröttheten och nedstämdheten beror på det eller för lite kortison. Därför är jag en sommarmänniska som njuter av värme. Att åka utomlands till varmare breddgrader är det jag tänker på i princip varje dag. Hade man haft en bra inkomst kunde man kanske göra det...
För övrigt är det lugnt med Team Addison och Addisonföreningen. Orken och lusten för detta har avtagit lite och det beror nog mycket på att det alltid är två personer det hänger på. Så mycket att fixa med men engagemanget från andra håll är extremt lågt vilket också är tungt. Jag tänker.. får segelbåten aldrig vind kan den inte komma fram heller. Problemet är att diagnosen är ovanlig vilket gör att färre engagerar sig eller bryr sig. Saken är den att de som är drabbades liv är minst lika viktiga som en folksjukdom men får stå i skymundan. Så lär det väll bli fram till den dagen någon kändis blir drabbad, som en ny J.F. Kennedy.
En liten positiv sak är att jag och Teamet ska vara med på halvvättern i juni. Jag får se om jag klarar loppet pga kortison, insulin, blodsocker, giftstruma osv men det är värt ett försök.
Puh... säkert roligare inlägg nästa gång!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar