GöteborgsGirot 2014

Team-Addison samlat innan start!

Äntigen var det dags för dagen med stort D. Nu hade jag tränat hela vintern och väntat på GöteborgsGirot 2014. Det var lördag morgon den 3 maj… +13 grader, svag och kall vind.

Jag hade packat klart under fredagskvällen med alla saker som skulle med. Därför stod jag bara upp och åt gröt innan vi åkte mot Göteborg klockan 08:00. Jag åt havregrynsgröt och blodsockret låg på runt 7 hela förmiddagen. Vi kom in till Ullevi klockan 09:30 och följde parkeringsskyltarna och hade turen att få parkering under Ullevi. Precis när vi åkt under stängde de av parkeringen för alla andra J

Jag bytade om och sänkte insulinpumpen klockan tio till -80%. Nu var det två timmar kvar innan start och vi fördrev tiden tillsammans. Klockan 11 tog jag en bar med majsmjöl som jag fått av sjukhuset och strax därpå började blodsockret stiga långsamt från 8 och uppåt vilket blev ett orosmoment. Min plan var att bs skulle ligga på sju och att jag skulle äta pasta en halvtimme innan start..jaja..

Klockan blev 11:30 och blodsockret låg på tolv med en pil uppåt. Jag var lite seg i kroppen och förstod att mina förutsättningar bara blev sämre och sämre. Jag kunde inte få i mig pastan som även skulle ha varit min lunch pga baren utan tog bara en kortisontablett. Vid start klockan 12 låg bs på 14 och jag kände hur tungt hjärtat slog. Vi började cykla iväg från Ullevi och eftersom jag hade anmält mig till den andra startgruppen började jag jaga för att komma långt fram. Dumt gjort eftersom kroppen redan arbetade med ett högt blodsocker. Jag och min team-kompis Peter jagade oss fram i fem km innan alla cyklister sakta men säkert började dras isär. Jag var lite törstig men kunde inte dricka något eftersom jag bara hade söt dricka med mig.

Vi åkte i ett statslandskap med hur många svängar, kringelikrokar, farthinder och smala gångar som helst. Bra förutsättningar för olyckor så jag höll ögon öppna både bakom, sidan och givetvis framför. Jag försökte se håligheter och annat i vägbanan och undvika grus som låg här och där. Under halva loppet försökte jag köra ganska hårt men vid Älvsborgsbron insåg jag att jag inte orkade mer. Min Team-kompis Peter hade dragit iväg för längesedan och jag tänkte att han säkert skulle gå i mål 30 min innan mig. Jag var glad att någon av oss kunde hålla sig lite längre fram!

Blodsockret låg fortfarande på 14 och jag tänkte bryta. Jag mådde oerhört dåligt och kunde fortfarande inte dricka. Hade jag druckit min vätska hade bs blivit ännu högre. Därför tog jag det lite lugnare och tänkte att jag är glad om jag tar mig i mål. Efter 5 mil stannade jag snabbt och tog lite insulin. Det gick ca 15 min och sedan hörde jag hur pumpen larmade att blodsockret började sjunka. Vid den tiden var jag trött. Banan hade tagit ut sin rätt med alla svängar och korta men branta uppförsbackar. Nu vågade jag äntligen dricka lite!!! När det var ca 1,5 mil kvar cyklade vi genom ett oerhört vackert skogsområde med grus. Där började det krampa lite i lårmusklerna vilket jag aldrig varit med om tidigare. Det visade sig att det gjort det även för mina Team-kompisar. Det gick framåt och jag tänkte hela tiden.. hur ska jag orka??

När det stod 65 km på min Garmin kändes det underbart! Nu visste jag att jag kunde börja se efter Ullevi. Vi hade då kommit in i ett mer centralt statsområde och poliser och vakter dök upp på fler och fler ställen. De hade iof stått längst hela banan och det var fantastiskt bara det. När det var 500 meter kvar stoppade nog säkert 15 vakter och poliser trafiken för att jag och några till skulle kunna ta den sista svängen mot Ullevi säkert. In mot och på Ullevi var jag själv och det var så obeskrivligt härligt att ändå kunnat ta sig tillbaka. Det första jag gjorde på Ullevi var att kolla blodsockret som låg på 5 och NU kunde jag dricka MASSOR!!!! 

Jag fick tiden 2:16, Peter 2:15 (plats 310 av 1700) och Öyvind 2:30

Äntligen, äntligen, äntligen i mål!

Vid start hade jag startat en app i min mobiltelefon som jag hade på ramväskan. Det gjorde att mina nära och kära hemma och släkt i Oslo kunnat följa mig varje meter längst loppet. Det gjorde mig oerhört glad, häftigt!. En kusin med flickvän såg jag även vid starten och det blev också en stor höjdpunkt. Under förberedelserna hade två av oss tre i teamet med oss familjer vilket gjorde att mycket runt om blev mycket lättare.