Döden

Tre år innan jag blev diagnostiserad Addisons sjukdom blev jag sämre och sämre psykiskt. Jag var trött, deprimerad och det mesta kändes både hopplöst och meningslöst. Mitt i allt det värsta började jag kräkas och fick hög feber. En ambulans hämtade mig för att ge mig dropp för min diabetes så jag skulle kunna hålla blodsockernivån bra och även få vätska. Efter det minns jag inte så mycket mer...

Under tiden hade jag somnat in i koma. Jag låg i fyra dygn helt bortkopplat från omvärlden. Det enda jag minns är hur de försökte sticka mig tre eller fyra gånger i ryggmärken för att få olika prover. Jag minns iaf att det gjorde fruktansvärt ont!!! En sköterska satt hos mig dygnet runt och läkarna kunde inte heller hitta orsaken till min koma. De ringde in min familj för att berätta hur hopplöst det såg ut och att de inte kunde göra så mycket mer. Jag låg då på intensiven och en överläkare gav sig tusan på att lösa orsaken till min koma. Hon har tydligen sagt "nu är det bara Martin som gäller". Hon frågade ut min flickvän om jag ätit eller gjort något särskilt de sista dagarna innan jag blev dålig. Hon berättade att jag ätit mycket djungelvrål (som är supersalt godis). För överläkaren var det en lösning som skulle lösa gåtan. Läkaren gav mig saltlösning som jag svarade på och på något sätt listade hon ut att jag blivit drabbad av sjukdomen. I efterhand har jag minne eller sett en ljus tunnel med lite färg på sidorna. I slutet av tunneln var det ett skinande ljus. Bilden som ni ser stämmer ganska bra förutom att det var vitt/ljusgrått på sidorna i tunneln. Jag antar att jag stod på trappan till döden!

Jag vaknade upp efter fyra dygn och hade en kateder, var skäggig och förstod ingenting. Jag frågade direkt vad klockan var men somnade om ett dygn till. Ganska snart efter att jag blev medveten om allt flyttade de över mig till en annan avdelning. När jag skulle gå ur sängen hade mina muskler blivit förslappade och eftersom jag inte hade någon styrka ramlade jag in i väggen. Det gick bra och jag återvände till sängen. Efter mycket om och men kom läkaren och berättade om min diagnos. Jag frågade vad Addisons sjukdom innebar men han sa "det behöver du inte bry dig om". Jag var förvånad och lite chockad över svaret. Jag tog eget initiativ och sökte information på internet. Jag hittade ingen information på Svenska utan endast lite på engelska. Jag tänkte att jag kan ju omöjligt vara den enda i Sverige som fått denna ovanliga diagnos. Jag kände mig så fruktansvärt hemskt övergiven och ensam. Vem kan jag vända mig till, vem kan jag fråga, vad innebär det och kan jag leva? Denna grymma ensamhet gjorde att jag bestämde mig att INGEN ska känna så igen!!!!! Medicineringen jag fick blev behandlad med gjorde mig normal igen och efter någon dag upplevde jag en livsglädje och lust jag inte känt tidigare. Det gav mig den styrka som än håller i sig och det är att aldrig ge sig och ge 100% i alla lägen!

Här kan ni läsa om tiderna/dygnen på sjukhuset!

Jag startade ganska omgående en hemsida som hette "Information om Addisons sjukdom". Den fick ganska fort besökare och jag gjorde ett forum. Jag fick medlemmar och allt rullade på. Kunskapen var 0 överallt och därför behövde jag ekonomi. Jag startade därför Svenska Addisonföreningen, tog ut en avgift för medlemskap och gjorde en konsert med 13 band som spelade i Grebbestad. Målet var att göra en folder som vi kunde skicka ut till många sjukhus. Resultatet blev att vi kunde skriva och trycka foldrar som jag skickade ut till de 23 största sjukhusen i Sverige. Föreninge har växt och pga familjesituationen lämnade jag över ordförandeskapet till Eva Rafner som haft en grupp som heter Addisongruppen. Jag ville lämna över till en eldsjäl, någon som var lika envis som jag. Jag läste hennes sida och blev tagen och imponerad över hennes initiativ och brinnande intresse. Jag kände att ska jag lämna över detta till någon så var det till Eva. Idag är hon ordförande och den mest lämpade för uppdraget. Hon gör ett fantastiskt arbete på alla plan och utvecklat appar som fått pris och föreläst på ett sätt som jag inte hade haft möjlighet till. Jag är idag glad och stolt över att så många fler kan, vet och känner till om Addisons sjukdom än vad jag fick uppleva. www.Addison.se,  gilla gärna vår sida på Facebook som jag svarar på frågor och administrerar: Addisons sjukdom - Addison.se

Livskraften och tacksamheten att jag överlevde gjorde att jag ville ge tillbaka något till samhället. Polis och brandman kunde jag inte bli pga min diabetes. Jag funderade och tänkte att barn är våran framtid. DE ville jag hjälpa, stötta och satsa på! Jag sökte in på lärarhögskolan och efter 3,5 år blev jag legitimerad lärare. Idag är jag magister för en klass 3 och älskar mitt arbete! Dock har stressnivån påverkat mig och sjukdomarna så pass mycket negativt att jag arbetar 75%. Still going strong :)